9/11 2008
Nu ska jag förfäras lite, det finns faktiskt maneter på vår strand. En norsk familj (med tre barn, vi har lite svårt att "think out of the box" och prata med familjer med säg?. bara ett barn) som vi pratat lite med, men som vi inte sett på två dagar råkade vi på idag. Deras yngste son hade blivit bränd av en manet. Man kunde verkligen se brännmärkena efter tentaklerna. Han hade skrikit som en?..och hade haft väldigt ont. Kändes inte så jättekul, lika lite kul som att en elev på skolan har fått dengefebern och vi fortfarande blir hur bitna som helst. (om det inte vore för dengerisken så skulle man inte märka myggen och betten i sig försvinner fort) Även om det inte var den farligaste kubmaneten är det inget man vill utsätta barnen för. Blir kanske lite mindre strand och lite mer pool de närmaste veckorna. Maneterna följer vädret, när det blir torrare och regnet försvinner ska manetrisken bli betydligt mindre.

Jag som undrat varför Vigor alltid nämner vårt kortspel Uno, när han pratar med någon från Sverige, men idag fick jag förklaringen, då Moa skrattade och berättade vad lustigt det var att Vigor alltid säger Uno när han menar Umeå Jaha???.make sence?
Annars har Vigor utvecklat sitt språk bra, inkluderat det engelska språket. Idag på stranden, när ännu en försäljare passerade, var det Vigor som sa No Thank you. Moa och jag ska lära oss räkna på thai har vi bestämt och har därför hämtat ner en ordlista från Nätet. Det är bara Hannes och Pelle som är ointresserad av den sortens utveckling. Hannes, han tror till och med att man kan fuska sig fram i de olika utvecklingsstadierna. Han tänker nämligen hoppa över fasen sitta, han vägrar helt enkelt att sitta, vill endast stå. Ska bli intressant att se när han springer omkring utan förmågan att sätta sig ner:-)

Jaha; så idag har vi även prövat på att laga en hel måltid hemma, något utöver det vanliga, korv och makaronerna. Vi stekte fläskkotletter och kokade potatis och morötter. Någonting att göra igen kanske, laga mat hemma. Nja, nu är det så att allt inte är som det ter sig. Det stod visserligen att huset låg bra till för barnen, visst på en egen tråkig gata. Det finns kök, javisst men utan någon som helst märkvärdig köksutrustning, inte ens en ugn. Ärligt; en helt värdelös köksutrustning, några usla gamla buckliga stekpannor, en bunke och bestick som är så mjuka att de böjs bara man stoppar dem i diskstället. Lite här, är av illusionisk karaktär, nu är inte thailändarna ensamma om det, nejdå, jag är inte alls anklagande bara beskrivande. Jag menar, vi har bott på ett tillsynes helt nytt hotell i Bulgarien, första gäster och allt, men efter första regnet hade de mesta fallerat. Ja och hela Usa är ju en enda illusion, en föreställning om möjligheten till den bästa lyckan, rikedom. Saken är ju bara den, att om man trodde att vi skulle kunna laga lite kulinariska måltider här och kanske tjäna in en slant så är verkligheten nått annat. Maten blev i alla fall helt okej, men tragiskt osigt i flera timmar.

I morgon ska jag och Pelle jaga gym, kanske låter tråkigt för många, men vi ser det som en skänk från ovan, att vi tillsammans kan gymma lite på förmiddagen. Pelle för att han känner sig liten och jag för motsatsen. Nä nu skarvar jag sanningen lite igen, mest är det för att min rygg behöver lite gymnastiska övningar och kan vi ordna det så, att det går att utöva på ett gym istället för hemma så blir jag mer än glad. Har nämligen inte karaktären för att ligga på golvet och göra några vettiga ansträngningar. Det gäller ju bara en månad, men det kan räcka för att förbättra motivationen. Vikten tror jag tyvärr blir bestående, då både munkar och glass är gott.

11/11 2008

Tog gymmet på det nya hotellet, "signade" under lite missnöje, då de vägrade ge oss rabatt, trots att vi var ensamma i gymmet, ja ensamma på hela hotellet faktiskt. (får gratis Internet dock) Vi har en egen idé, vi "långliggare", att de tjänar rätt bra här i Kamala så det är svårt att pruta även om hotellen gapar tomma och mopparna står där de står. Det enda som går att få bra priser på, nu när högsäsongen är här, men turistinvasionen ännu inte kommit, är husen. Hus som inte ligger närmast stranden vill säga. Så hyr inget hus i förväg, det finns och det byggs. Vi är ganska nöjda med vårt hus trots avsaknad av pool och en ibland för lång väg att gå. Hade vi inte haft Hannes hade det varit piece of kaka, men han är förpassad till vagnen och därtill är en vuxen förpassad att gå. Våra sovrum är stora och aircondonitionerade, utrymmena är fräscha och helheten mysig. Efter några nätter på sjukhus kändes vårt städade lilla Kamalahus riktigt bra. Det var ju bara det där med ugn, Pelle saknar att få baka och vi alla saknar bröd. Brödkulturen lyser med sin frånvaro. Affärerna erbjuder vit franska och bageriet erbjuder torra frallor, dessutom är bröd svindyrt i motsats till de billiga feta goda munkarna.
Man måste förstå att vi hyrde huset på nätet, utan att vi ens varit i Thailand. Det var våra föreställningar om hur det skulle kunna bli, som styrde valet, det tillsammans med rädslan att stå här med tre barn utan hus. Vårt viktigaste kriterium var, att inte vara beroende av motorfordon, varken till skolan eller stranden. Kanske en cykel till Moa och sen skulle vi gå bredvid???okej??. Nu när vi har moppe och det är inte hela världen att köra två ungar är vi ju egentligen inte alls beroende av avståndet till skolan.

Vi har skrattat åt vår egen bild av hur det skulle vara. Pelle var tex tveksam över allt vi lånade, typ filmer osv. Han snackade alltid om att han inte ville ta ansvar för dem, att de skulle gå sönder, sanden skulle förstöra allt. Vilken sand?? Vi bor ju som hemma, det går varken sönder mer eller mindre här än där. Det mesta är faktiskt som vanligt, fast varmare, mer avkopplat och utan måsten. Och trots sex veckor tillsammans – 24/7 – så har vi inte bråkat, lessnat eller ingått i äktenskapligkris. Vi har dock hört skvallras om Kho Lanta, den andra svenska "kolonin" på den här sidan av Thailand. Där finns stranden och endast stranden att ägna sig åt. Så det är inte vanligt men heller inte ovanligt att alkoholintaget ökar markant, att semestersuparna blir fler och därtill konflikterna. (det är lite kul att det skvallras om det, vad skvallrar de om oss här i Kamala)

Idag tänkte vi ta lokalbussen till Patong, gick väl sådär, då det inte fanns någon lokal buss som går till just Patong, snopet. Tog en kaffe i "byn" och åt lunch på en av våra "kvarterskrogar" istället.
Våra grannar kommer från Karlskoga och har bott här förut. De är supergrannar i den bemärkelsen att de har mycket erfarenhet och kan hjälpa oss vilsna förstagångare. Man får liksom en hänvisning kring priser, de blir våra referenser helt enkelt. De har smart nog hyrt av ägarna själva och tjänat några tusenlappar, de har även kontakter och hyrt en stor bil billigt. Snällt nog ska de försöka hitta en bra och billig bil till oss också. Annars är det mest små Isuzur och liknade som finns i vår prisklass. Blir lite svårt för oss att leva upp till vår image som säkerhetstänkande föräldrar om vi hur en sån. Men tänk vilken frihet att upptäcka lite mer av Phuket och Thailand i bil. De flesta hyr bil här, men inte uteslutande för att upptäcka andra delar av landet utan främst för att slippa gå. Det är väl inga som går lika mycket som oss. Första veckorna blev vi stoppade hela tiden Taxi taxi. Nu har de gett upp på familjen med den orangea vagnen.

Men hyr vi bil får vi lämna igen moppen ett tag. Den kommer man att sakna, det är ganska mysigt att åka runt med moppe, känns till och med lite coolt. Det är bara den för stora "störtkrukan" som förstör den coola framtoningen. Känner mig lite som när jag var 19 och gjorde värnplikten. Liksom nu kände jag mig ganska häftig, med i 90 uniform, vapenhölster och allt. Men så skulle man på med den där icke anpassade hjälmen. Var rätt ocoolt att springa på skjutbanan och slänga sig ner i liggande skjutställning med hjälmen ständigt hängande över näsan. Den åkte fånigt upp och ner man sprang och hindrade både coola "moves" och snygga skott. Det är ju så med den där omtalade illusionen, att utan coola militärgrejor var ju jag ingen stridis, om sanningen ska fram var jag inte ens en stridande illusion utan mer en sökande organisatör. Så jag blir kanske ingen cool moppeförare, ens med den vassaste hjälmen?.Jo