13/11 2008

Så då har vi varit med om Thailands första högtid, Loy Katong (väldigt osäker stavning
Vi tillbringade kvällen med Ellis föräldrar och åt middag hos "dansken" under trevliga och språksamma förhållanden. Råkade självklart på samma trebarns familj som vi träffat i samtliga av våra restaurangbesök denna vecka. Borde kanske slå slag i saken och helt enkelt äta middag ihop på riktigt någon kväll.
Regnet öste ner, så det var länge osäkert om vi kunde få iväg barnens egengjorda små Loykatong blomljus, de som förhoppningsvis ska göra våra önskningar om lycka uppfyllda. Då vädergudarna givmilt nog, gav oss ett uppehåll, lyckades vi även få upp en ljusballong. Vackert och mysigt. (Kamera så att ni får se?Nä inte alls, oj då den låg visst i väskan hela kvällen, typiskt, men men ni får ju se en massa kort på barnen i hemmiljö :-).)

Vigor hade dock feber och sov hela kvällen. Vi kände helt oväntat att han var het, lagom till att vi skulle gå ner till stranden, inte allt för hög men tillräcklig för att han skulle däcka och ta vagnen i anspråk. Olycksprofet som man är, började det direkt eka denguefeber i mitt huvud. Det ska vara hur ovanligt som helst, men det ter sig dock lite underligt, då vi har hört talas om flera fall, så skeptikern litar inte på några nästintill obefintliga odds.

Han har i alla fall haft inte haft så hög feber nu under kvällen. Men det är ju det där med denguens alla symtomer, man kan blir feberfri och sen få tillbaks febern efter några dagar. Så jag ropar under inga omständigheter Hej och jag tar i trä mest hela tiden.

Tyvärr missade Vigor skolans stranddag, men det kanske var lika bäst, då det var väldigt varmt. Moa var nöjd och solbränd vid hämtning. Ville ha kompis dock. Det är lite si och så där med kompisar. Barnen är fortfarande väldigt blyga inför varandra och det finns absolut ingen klass anda. Vi har i alla fall inte klarat av att vara accepterande föräldrar, utan har självklart påtalat bristen på lek. Att de borde jobba mer på att få ihop gruppen och få fram det lättsamma. Språkbekymret är vi inte ensamma om att ha uttryckt, dels på dagiset men även att det förekommer lite tokigt prat på thai och engelska lektionen då det inte finns någon svensk vuxen representerad. Vigor tar det trots allt bra, men utan språkförståelse blir det självklart lite mer bekymmer. Häromdan, under middagen, sa han bara apropå ingenting att – Jag heter Vigor inte Viggo.

De underligaste här är att man är blir så väldigt trött tidigt. Jag somnar i soffan flera gånger i veckan. Lägger barnen och undrar sen om det är något på Tv, en film kanske ZZZZZZ

I förrgår ville vi verkligen se en film, men kunde inte hitta fjärrkontrollen, vi kunde inte ens skylla på Vigor då han somnat tidigt (vår annars egna fjärkontrollsgömmare, som till och med diskat en i diskmaskinen). Pelle hade ett svagt minne av att han stått vid spisen och bytt kanal. Letade febrilt, precis överallt och till slut sa jag att Va fasiken Pelle! Tänk efter var du ha varit!. Han omtalade snabbt att han varit i köket och sen en sväng i barnens rum och till sist en vända i vårt rum. Det tyckte vi var kul resten av kvällen, då huset inte är större än så. Det är den typen av trötthet som man drabbas av.
Den låg i skötväskan?

I förrgår kunde jag heller inte låta bli att skratta åt Vigor, han har nämligen den allra roligaste springstilen. Han vill alltid hänga med när Moa drar i gång en springtävling. Försöker tappert, men har inte greppat konceptet riktigt. Istället för längre steg och oftare använder han uteslutande höfterna för att öka tempot. Genom häftiga cirkelrörelser med höfterna får han igång en egen liten centrifugalkraft. Till slut måste han stanna för att inte snubbla på sina egna ben som inte alls hänger med i den unika stilen. Det är hur fantastiskt sött som helst.

14/11 2008

Vi har kommit på varför vi är så kritiska mot skolan, förutom att vi har tid att vara det  Orsaken är inte ovanligare än att vi har haft för höga förväntningar, men det beror även på att vi faktiskt lider av dåligt samveten inför Moa. Hon har en bra klass hemma i Umeå, med många vänner och engagerade föräldrar. Att lämna allt det, för ett halvår tog Moa ändå bra även om hon var orolig för allt det nya och för att lämna kompisarna. Efter vår informationsdag inför Lantaskolan var hon mer än nöjd. En hel dag om livet på Koh Lanta om en tillsynes fantastisk skola och roliga lärare. Barnen pysslade, lekte och samspelade hela träffen. Moa hittade kompisar direkt och längtade till Lanta. När vi i sista stund bytte resmål var det skolan hon oroade sig för. Och vi lovade henne att det skulle bli lika bra i Kamala. Med dessa förväntningar tågar familjen Henriksson in på skolan med det trista förhållningssättet, de likgiltiga barnen och den tysta stämningen. Vi har i alla fall lovat oss själva att vi nu ska ha is i magen och inte överföra mer av våra samvetsfyllda åsikter till Moa, inte ens på engelska.

Vigor hade inge feber på morgonen, lekte med lego och fabulerade historier i sitt rum. Det var mysigt att ha honom hemma igår. När han är lite sjuk hamnar han inte i samma tristess, tillika bushumör som under en vanlig innedag, utan tycker det är mysigt att ligga i sängen och höra historier om jul och kalas. Han börjar bli så stor att konversationerna blir så där härligt tankeriktiga. Sött nog längtar han alltid efter Moa när hon är på skolan och det är bra att han kan uttrycka sånt lite nu och då. Jag längtar efter Moa, farmor eller morfar osv.

15/11 2008
Hannes sex månader grattis!! Stora härliga leende pojken.
Har haft två fantastiskt sköna dagar. Tog familjen till Patong igår och det gick överförväntan, ingen gnällande Moa, inte ens en ettrig, smått hyperaktiv Vigor. Vi traskade runt i flera timmar och tog en tur ner till stranden. Stannade och såg ljusspelet inne i Saylon och Vigor charmerade hela tillställningen med sin dans och tillsynes inövade poser. Försökte fånga det på bild men det blev inte rättvist. Moa var riktigt djärv på shoppinggatan, försökte pruta och allt. Köper julklappar och lite småpresenter till klasskompisar.

Tog en stranddag idag och la oss längst bort på stranden. Sagolikt lugnt och vackert. Hoppas det består även när det blir riktigt turistsäsong. Grannarna hade fixat bra pris på stolarna och även hittat en kontakt med bilar. Blev väldigt påmind om tsunamin dock, då ägaren hade gästbok och bilder på familjer på den gamla, numera förstörda restaurangen. Åt där också den dyraste måltiden hittills. Beställde färska prawns, svindyrt en hel hundring faktiskt. Gott javisst, men till det priset?.en hel svensk hundralapp.

Ellinor med föräldrar var förbi över en kaffe, tog med sig Moa när de åkte. De är väldigt trevliga, tog dem absolut på orden, när de sa att vi bara kan åka förbi, då de har två härliga pooler i området. De har bott i thailand i över ett år. Är självklart nyfiken på vad de "flytt" ifrån, de har inte ens bestämt hemreseort.) De har i alla fall börjat skriva på en bok tillsammans. Lustigt nog gör det mig lite avundsjuk, skulle också vilja skriva en bok. Lustigt eftersom jag aldrig skrivit något och inte heller har någon idé om vad jag skulle skriva om. Alltså; det ska bara komma över mig, av sig själv, ett språk ett innehåll, en motivation och en förläggare. Undra var Moa har fått den lite lata sidan av att vilja kunna utan att försöka? Förutom att vilja skriva en bok har jag alltid velat kunna sjunga eller ha någon talang. Den enda talang jag har är att jag kan vrida tummen onormalt bakåt, och jag skojar inte, den har jag visat många gånger. Det blir ju så med brist på färdigheter. Är tyvärr lite för gammal nu för att bryta isen med – vet ni vad jag kan!

Igår var det även kungens systers begravning, det innebar att 20 kanaler visade ceremonin och att det inte fick säljas alkohol. Men det var en ytterst osäker regel, då vi kunde köpa öl på restaurangen men inte sjunga. Barerna var dock stängda, det hade varit spännande att tillbringat kvällen i Patong en lördag kväll utan barer och "glädjeflickor"