24/1 2009
Lät lördagen bero. Att bara vara hemma kan verkligen vara riktig dejligt. Tremeningarna kom visserligen förbi för lek och potatislunch. Men att barnen leker bra och äter mycket är sånt man uppskattar som förälder:-) Gick inte ner till stranden förrän närmare tre men solen var fortfarande brännande. Åt middag ute och pratade med Sverige. För första gången, förutom ett ögonblick på nyårsafton, fick vi hemlängtan av ett telefonsamtal. När Vigor pratade med morfar sa han plötsligt "ni får gärna komma och hälsa på nån gång" Det var så jädrans fint att både jag och Pelle fick hjärtsnörp.

Pojkarna sov inom fem minuter efter det att vi kommit hem, så kvällen kunde ha blivit hur lugn som helst. Men då vi inte längre har en förnuftig sjuåring i hushållet utan en kär och trotsig tonåring går det livat till. Moa skulle få gå över till grannen när vi kom hem, men då de inte var hemma spelade vi lite spel istället. Med betoning på "istället" men för Moa var spelandet endast ett tidsfördriv i väntan på. Så fort hon hörde deras bil på uppfarten ville hon sväva dit på några rosa moln. Nu ansåg ju hennes rådliga föräldrar att klockan kanske var för mycket för att inleda någon lek med grannen. Moa förstörd, upprörd och i färd med att upplösas av hjärtesorg. Men så precis när vi beslutat om sängdags kom grannpojken förbi för att låna ett Nintendo och Moa återfick både energi och färg på kinderna. De vettiga men ibland helt okonsekventa föräldrarna släppte iväg en upprymd Moa för en stunds spel.

När tjafset med den yngste tonåringen var över kunde jag äntligen få avsluta Larsson trilogin. Böckerna var super men det känns nu skönt att få lämna Stockholms undre och övrevärld. Framförallt ska min nästa bok inte innehålla den minsta form av blodutgjutelse. Jag ska låna Martinas Haags senaste bok, så risken är väl inte så stor. Hennes första bok var som att läsa en 150 sidor lättsam blogg??jag är ju uppe i snart hundra?min man skulle varit kändis.

Kommentar: I morse svettade jag mig igenom en 45 minuters promenad och hade alltså 45 minuter på mig att tänka på hur jävla sur jag var över att jag helt misslyckats med målet att gå ner fem kilo. Inte bara misslyckat utan helt fallerat då jag dessutom hade gått upp ett kilo innan jul. Jag passerade restaurangen med 1 bht vågen men gick trotsigt förbi då jag vet att den med största sannolikhet kommer att visa ett irriterande resultat. Desto längre jag gick desto mer förargad blev jag på min oskyldiga man, för att han minsann inte gått upp ett endaste gram. Han som praktiskt taget är gift med bilen, dricker många fler kalorierika öl och har gått hela stranden endast en gång. Dessutom tar han som oftast en större glass och äter mer mat. Hans brunfärg gör bara att han ser mer och mer vältränad ut, kanske borde jag vara nöjd med att ha en snygg karl men jag skulle vara hundra procent mer nöjd om han hade en snygg och smärt fru. Han tycker, helt jädrans korrekt, att jag ser hur bra som helst. Men i det här läget skiter jag väl i det. JAG vill gå ner fem kilo för att JAG ska tycka att JAG är snygg, för mig själv.

25/1 2009
Det få förunnat att kunna tillbringa så lång tid med sina ljuvliga barn och dessutom göra det i paradiset!