26/1 2009
Igår plöjde jag både igenom Marina Haags nya bok och såg på filmen 29 dresses. Båda passade min numera försvagade intellektuellt som handen i handsken. Det kan vara riktig underhållande att läsa lättsamma Martina och få skratta igenkännande, även om jag inte riktigt köper konceptet "vanlig tre barnmorsa" Filmen var även den rätt trevlig trots att den endast var baserad på en samling ripoffs och därför var så förutsägbar att både Pelle och jag satt och "smurfade" ihop med replikerna.
Skönt att förlusta sig i opretentiös dramatik.

Men det var det enda som var rogivande med gårdagskvällen för natten bjöd på riktig dramatik. Som vanligt blåste det storm ute, det blåste så jädrans mycket att det känndes som om huset skulle börja ge vika?eller det är ett stenhus ?.som om fönstrena skulle blåsa in. Vaknade till under de värsta vindilen med en känsla av att något var fel?.det gör jag i och för sig lite nu och då, utan att det finns någon som helst substans i min irrationella misstro till mörkrets alla faror. Nu hörde jag dock att något måste vara öppet för att det var mer ljud än vanligt. Det var lika bra att stiga upp för att antingen få svar på oron eller som oftast avfärda min egen fånighet och somna om. Nu visade det sig att bakdörren stod på glänt. Jag väckte Pelle med ett "va fan dörren är öppen, du måste gå upp och reka" Nu stod ju både dator och kamera på sina synliga platser så jag hade redan intalat mig själv att ingen tjuv kunde ha opererat så dåligt.. Men det kändes ändå bättre om Pelle kikade under den 10cm höga utrymmet under sängen, bakom gardinen och i underklädeslådan. Somnade om lite smått frustrerad över att vi glömt haspen på dörren?.ingen tanke på att själva dörren faktiskt låstes.

Otippat värre, bajsar Hannes 0300 och Pelle går upp för att leta efter, dom alltid försvunna våtservetterna och kommer in mumlandes att han inte hittar babyväskan. Jag med mitt goda humör mumlar något om hur svårt kan det vara?den ligger ju i vårt "väldiga" vardagsrum. Ålar mig ner från sängen och ut ur rummet, ser ingen väska på soffan och vet med än gång att min tidigare farhåga var helt på sin rätt. Väska borta?plånböckerna borta ?vad mer. Fy fan vad otäckt springer och kollar barnen igen, Hannes vaken, bajsig och förvånad. Vi hittar väskan utanför dörren, där var den inte förra gången vi tittade ut. Plånböckerna tömda men passen kvar?tack vi kan resa hem igen. Ett av visakorten borta, men alla saker i huset kvar..misstänker ett nintendo för en stund men den visades sig var hos grannen. Väcker förövrigt grannen då vi inte, såklart, har fyllt på mobilen och dessutom inte har Internet. Ringer Sverige för hjälp att överföra pengarna till ett icke visakortskonto och spärrar kortet. Grannen åker ner till polisstationen och får med sig en egen csi agent tillbaka. Han värdelös på engelska vi lagom osammanhängande. Han ömsom skriver några rader?.ömsom låtsas skriva några rader. Tittar sömndrucket på dörren och vill ha något för fingeravtryck. Jaha vadå? Tittar i väskan, han eller hon har ju rotat igenom den, så lämnar min mer billiga och numera tomma plånbok. Polisen tar den enfaldigt nog med tumme och pekfingret och frågar efter en påse?vi ger den vi har, även den säkert helt utan fingeravtryck?!?, det blir en stor tvättpåse som plånboken drunknar i. Långt ifrån hur det fungerar på riktiga tv-serien CSI:-). Vi konstaterar att vi haft tur och att antingen jag eller sömngångaren Moa måste ha skrämt i väg tjuven i rättan tid. Barnen vet inget men förmodligen hela den svenska befolkningen av Kamala.

En olycka kommer sällan ensam heter det. Vi som skulle hämta vårt sista besök fick ett telefonsamtal i samma stund som vi satt oss i bilen för en färd mot flygplatsen. Frida hastigt sjuk med inte helt otippat – magen. Levererar i gaten och åker till sjukan. Vi får se när vi får hit våra efterlängtade vänner. Nu väntar vi bara på ett annat ordspråk "alla goda ting är tre?får gärna börja i morgon., Godnatt