11/2 2009
Lustigt hur sinnet är konstruerat. Nu när man vet att man ska hem börjar man göra små justeringar i sin uppfattning och inställningen till tillvaron här. Att lämna paradiset har känts avlägset och inte alls något man längtat till. Vi har visserligen fått känslan av "been there, done that" ibland, men att återgå till den svenska vardagen, till ett liv fullt av måsten och en tid fylld av krav har inte varit inbjudande. Så länge man varit här, har trist vardag funnits på ett behagligt avstånd och allt som händer utanför vårt hus och vårt Kamala har på något vis inskränkts och inte "tillhört oss". Resan vi gör är få förunnat och inget vi kommer att göra om, i alla fall inte hit eller under samma omständigheter. Föräldralediga tillsammans kommer att bli ett minne blott och ett nytt längre reseäventyr ligger långt fram i tiden om än aldrig.

Men så idag när vi gick ner till stranden kom den?känslan av att paradiset börjar svalna lite och att långt där borta i fjärran, där ekvatorn ligger längre söderut och solens värme än så länge är sällsynt, finns det dom man vill träffa, ett klimat att sysselsätta sig i och ett hus stort nog för ?stort nog bara:-).
Vattnet låg ovanligt högt, stranden kändes obetydlig och ihopträngd. Turisterna kändes många och vågornas inspolade skräp var stökigare än vanligt. Dessutom kändes solens värme inte alls lika behaglig och ananasen inte lika god. När vi tittade på ett avsnitt ur "Anna Phil" under gårdagskvällen såg frostig asfalt och täckväst väldigt exotiskt ut, något att längta till. En kopp varm choklad i skidbacken kändes helt plötsligt som ett måste, nu börjar det ? försköningarna av Sverige och livet där hemma.

12/2 2009 Livet med Hannes
Hannes enorma framsteg har fått hans båda föräldrar att jubla lite, som om vi vore förstagångs föräldrar i jämförelsens tid. Sittande kan han nu ta sig framåt om än väldigt sakta och med ett klagande läte i fokus. Det enda som kan få honom att motiverat röra sig framåt är när han vill ha något som storebror redan har. Annars gnäller han sig fram en centimeter eller två och inväntar varje chans att få ställa sig upp. Bara man vidrör hans knubbiga kropp ser han möjligheten att få sin önskan uppfylld. Han slänger sig snabbt bakåt, testar sina föräldrars ansvarsfulla reflexer, reaktionen att få in en beskyddande hand bakom hans böjda rygg, innan huvudet slår i golvet. När handen väl är där är slaget förlorat. Hannes kröker sig bakåt, som i en båge, eller snarare som en övermogen banan, och trycker ner hälarna i golvet, spjärnar sig upp för att leende finna sig själv stående. Ser nöjdhetens i hans ansikte, om språket fanns där skulle han ha uttala "jag vann".

När han väl fått som han velat kommer nästa driv?inget eget driv vill säga men viljan att kunna röra sig vidare genom rummen, efter barnen, till leken med oss som mobilt gåstativ.

Ett fåtal gånger kan man sätta ner honom, kroppen är följsam och benen ger vika för att inta golvet. Få gånger när han i svaga ögonblick finner något värt att ge med sig för, få gånger får man ett liv utan Hannes. Vill han inte och man inte orkar låta elva kilo hänga på höften och begränsa ens rörlighet, hamnar han liggande. Som en sköldpadda på rygg ligger han då på golvet, ovillig att försöka, regredierar sig till en tre månaders baby som precis lyckats synkronisera ben och armrörelser sprattlar han förtvivlat. Skrikande ligger han kvar, förnärmad över sin situation och besviken på sina stötepelare.

Det är så det är med Hannes, pojken med dom stora ögonen, ögon med fransar att avundas och en blåfärg att drunkna i?. att han vill så mycket men ändå ingenting:-)