15/2 2009
Hannes nio månader. Nu har jag redan ägnat honom en blogg så det får väl räcka med att berätta att han på något lustigt sett hunnit ikapp. Han var ju egentligen hur sen som helt, i den motoriska utvecklingen vill säga. Men då han helt sonika hoppade över ålningen och gick direkt på egenstylad krypning och dessutom kämpat sig upp i stående på egen hand ett par gånger, har han tagit in. Go Hannes

Dagarna avlöser varandra i något slags paradoxalt töcken. Man både vill och inte vill att tiden ska gå. Eftersom alla barnen är mer eller mindre sjuka och jäkligt krävande önskar man bara dra täcket över huvudet och vakna upp till glada, friska och påhittiga barn. Påhittiga så till vida att de helt enkelt gör något på egenhand utan någon som helts inblandning av trött vuxen. Samtidigt vill man bara njuta av nuet och hålla timmarna lååånga.

Måste få till rätt inställning. A "småbarnsförälder" got to do what a "småbarnsförälder got to do- ta dagen som den kommer. Är det en snorig dag så är det. Bär man grinigt barn på höften, mest hela dagen, så gör man. Får man gå på toaletten i fred så får man och då sjutton, är det bara att njuta av sin egna tid:-)