Löpargodis, eller är det verkligen det?

Har avverkat tre av fyra dagar på Löplabbet. Det går undan på lagret när vi springer in och ut med skor, krockar, välter skolådor och lämnar allt i en himla röra. Chefen kan bli lite irriterad på måndag men vad gör man när alla vill ha löparskor.

Synd att deras entusiasm inte smittar av sig. Det är med tunga och sega ben jag stapplar hem. Skorna känns so ly när jag försöker springa och höften…ta min ålder och gångra den med 4 så får man inte riktigt tresiffrigt med den åldern jag känner mig som. Jag hoppas att jag bara är lite stel och kan stretcha bort skiten. Imorgon SKA jag springa långpass, helst utan problem.

Hur som helst.

I den största av depression; när löpningen går skit och man inte riktigt hunnit käka lunch så dras jag till energibarsen vid kassan. De i havre som sitter ihop med hjälp av en jäkla massa socker. Grejen är ju att jag inte äter godis, eller är detta godis? Typ, men ändå inte. Helt klart fusk av mig – men det är ju ingen annan det drabbar. 3 månaders upehåll har nu fallit. Samma sak med min nya favvo; "blåbärsmix" i naturgodishyllan. Russin, blåbär, pumpafrön och solrosfrön. Ja, i mörka stunder kan det bli lite för mycket. Denna helg har varit en sådan och därför har jag tagit mig en tur till ICA för att fylla kylskåpet med riktigt mat som ska göra att jag orkar och håller mig hel. Nästa vecka ska jag nämligen få svettas ordentligt när jag rusar fram över asfalten!