Precis som fågeln Fenix…

…har jag återfötts ur min egen aska. Måndagens fruktansvärda träning tryckte ner självförtroendet fem meter under jorden och jag har varit sur sedan dess. Idag fick  jag lite revansch i alla fall! Inte lika ont i benet (allt som behövs är typ lite vila…) samt att jag kunde springa mer än 30sek utan att få mjölksyra. Idag tog det säkert en hel minut. =)

2×500-400-300-200/2min vila samt 6min seriepaus. Helt sjukt vad ovant såna här pass känns. Det är som om kroppen inte fattar vad som händer; "Vadå springa fort? -Jag trivs så mycket bättre i det där behagliga 4.45-tempot"

Det kanske blir bättre med lite träning för nu skvallrar klockan om att jag aldrig varit långsammare… men oavsett det så är jag ändå så glad att jag sprang hela passet, blev ordentligt trött, inte hade ont (och fortfarande känner mig okej) & framförallt att jag fick 90min ute i härligt vårväder!

Längs strandpromenaden i Umeå växer det blåsippor! Ta en löptur dit och kika vettja.