Yes! – Mjölksyra ut i tänderna

Ett hallelujah moment inföll idag. Det har varit lite nervigt hela dagen. Kommer jag gå av på mitten? Faller jag ihop som en blöt fläck mitt på banan eller kommer det att gå vägen?

2x5x300m/90sek vila och 5min seriepaus stod nämligen på schemat. Alldeles för snabbt och för mycket mjölksyra för att passa mig. Har man dessutom inte kutat ordentligt på två veckor känns det sådär att ta sig an en sån här utmaning. Risken finns ju att det kommer göra ont som f-n.

En lätt uppvärmning sen satte vi igång. Första intervallen gick alldeles för långsamt. Vilan är ju lång, då måste man våga springa fortare. Så vi trycker på lite till, min sparringpartner långt före, jag tuffandes efter i mitt tempo. Tröttheten kommer såsmåningom över mig, det sprängs i benen och knäna faller för gravitationen. En seriepaus följer….

…Uppstarten av andra serien är seg. Det går tungt men jag försöker, jag kämpar.  Jag trycker i alla fall igång någorlunda. Helt plötsligt är det roliga slut. Två trötta kroppar ligger på banan. Glada över att det är över.

Ingen smärta. Ingen katastrof. Bara ren och skär trötthet. Det är just i detta nu som löpning är som bäst. Jag är så trött att jag knappt orkar andas, och med ett il kring tänderna. Mjölksyran sprutar ut till varje del av kroppen.

Jag vet inte ens om jag sprang bra eller dåligt – men det fanns ingen smärta. Just nu får det duga.