Lärare är friidrottarnas yrke, eller?

06:15 var jag ute genom dörren för en tur till Skellefteå. Två skolor stod på schemat idag och ännu en gång har jag stött på två friidrottssjälar. Efter att snart ha besökt alla Västerbottens högstadieskolor har jag stött på en hel drös gamla aktiva, tränare, folk som fortfarande tränar eller människor som av någon annan anledning har friidrotten nära hjärtat. Jag klagar verkligen inte då jag får diskutera det jag älskar mest.

Det jag funderar över är varför just vi (ja, friidrottare är nästintill ett folkslag) verkar ha en fallenhet för läraryrket och skolan? Jag kan först tänka på mig själv och att mina egna skolminnen är bra. Främst för att jag på gymnasiet fick använda en stor del till att träna – men det är få förunnat.

Kan det vara vanan av att följa ett schema? Träningsschema är ju också en typ av veckoschema, precis som ett veckobrev kan liknas vid veckosummeringen av antal körda träningspass. Kanske är det statistiknörden i oss som får uttryck av allt räknande i mattesalen, förståelsen för hur energisystemen fungerar på biologin eller är det för att man faktiskt får använda gåvan att träna upp människor till att utföra något lite bättre än innan?

Hur som helst sitter de där i varenda lärarrum, friidrottarna. Jag vet att alla egentligen hellre vill vara på friidrottsbanan. Vilken tur att man på en dag hinner med både och.

Efter en lång dag var jag tillbaka i stan. En omkastning i schemat innebar att dagens träning var som ett frågetecken. Skulle jag till och med våga mig på att vila? Nej, det blev ett mellanting då jag tog mig ner till Nolia för ett lättare styrkepass.