En pingvin & slajmklump på strandpromenaden!

– Ja det var mig ni såg.

Idag var det dags att springa passet jag hela veckan längtat efter. Tre splittade 2000:ingar i rätt så hög fart. Ett aerobt pass som jag behöver; och normalt brukar kunna göra bra. När jag joggade ner i förmiddags kändes det ovanligt stelt och kantigt. Hur skulle detta gå?

För att vara på den säkra sidan startade jag lugnt, tyckte jag. Halvvägs in i första intervallen var jag ändå trött, mycket tunga ben. Från start gick jag från en optimistisk löpare, till en vaggande pingvin, till en kletig slajmklump som inte förmådde att lyfta från marken.

Inte blev det bättre heller, bara segare, gråare och tristare. Hela passet förvandlades till ett grått töcken, en längtan till att det skulle vara över. Och när jag var klar känns det så snopet. Var detta allt jag hade att komma med? Är jag inte bättre än såhär?

En sur och tyst jogg tillbaka till jobbet då jag beslöt mig för att ta en genväg genom sjukhuset. En väg som jag nu ska kalla för perspektivens korridorer….för när man där möter vissa människor blir ens egen förtvivlan och problem som en droppe i havet. Alla klarar inte ens av att springa 3x2000meter! Den tanken får mig säkert att springa fortare nästa gång.