I love the smell of sur-myr in the morning.

Nu har snart mitt trötthetssyndrom försvunnit. Efter att ha storstädat, tvättat, styrketränat och storshoppat (så går det när man ger sig ut på stan dagen efter att ha sett fyra SATC-avsnitt) gick jag la mig tidigt. Var lite trött men en morgonjogg så vaknar man till.

Terrängskorna på och sen mot Carlshem. Det finns hudratals stigar där som binds samman i någon form av omöjlig labyrint,  jag vet aldrig riktigt var jag är. Efter sju minuter var jag på väg uppför Carlshemsberget. Ett litet, men brant sådant. Med maxpuls på toppen var jag garanterat inte sovande längre. Sprang vidare bland småstigar och plötsligt visste jag inte var jag var. Hittade såsmåningom en större stig mot det håll jag kom ifrån. Den visade sig gå till en myr. Då jag har trailskor är jag inte den som bangar utan jag kutar rakt över. Kan Elofsson, kan jag. I mitten av myren blir jag ståendes, jag är nersjunkten till ungefär knähöjd. Iskallt myrvatten har fyllt skorna och resten av rundan låter det som om jag springer omkring med blöta stövlar. Jag är ännu mera vaken.

Lokalsinnet var tillbaka och jag sprang på en välkänd stig mot elljusspåret. Då stelnar jag till. 20 meter framför mig står två hundar, typ terriers; en svart och en vit med såna där nithalsband. De stirrar och börjar skälla. En springer mot mig, jag skriker. Vad gör de här?? En bit bort börjar matte vissla, hon lika förvånad som jag av att möta någon mitt i skogen. Generat måste jag erkänna att jag inte såg henne och trodde jag mött två rymda skräckhundar.

De sista 15 minuterna går fort på elljusspåret innan jag drar hem. En frukost senare är det dags att dra ner mot jobbet – och såsmåningom spendera eftermiddagen i Gammliaskogen.

Ha en bra dag!