Kemi

Det är underligt hur man ibland känner att man har balans – och ibland inte. Ynka två kaffekoppar på en vecka har verkligen satt mig ur balans, tillsammans med känslan av att inte vara anställd och alla sommarkänslor som ibland infinner sig. Det har varit en vecka med sega ben, tupplurar mitt på dagen, och tre säsonger av SATC.

Idag kändes det plötsligt fint igen. Back on track. Visserligen mjölksyra upp till tänderna de sista intervallerna men det är så jag vill ha det. Falla ihop en hög i skogen; det är så jag vill leva, det är så jag vill dö. Typ. Trots all surhet i kroppen kände jag mig glad. Positivt laddad joggade jag hem.

Efter ett par timmar vandrar jag från Kemigränd till gymmet. Jag får hybris och ignorerar namnet på instruktören, tror att mina trötta ben ska överleva en timme. För här är personkemin helt fel. Jag klarar inte av denne instruktör. Ett pass för mig är inte en allsångstimme, det är inte ett enda nedräknande av sekunder och när personen längst fram skriker "kom igen" då vill jag bara i ren trots sätta mig ner på golvet och gäspa. Jag försöker tänka på annat, försöker fokusera på musiken men det är omöjligt när "Oah hela natten i discoversion" förstör mina öron. Jag känner mig dumförklarad, generad och irriterad. Jag överlever knappt, men går innan stretchen.

Negativt laddad, och med ett blodsocker på samma nivå går jag hem. Köper med mig lite frukt med hög nivå av ORAC. Antioxidanter är trendigt och jag behöver verkligen bli av med en del fria radikaler. TIll det en skål linssoppa som jag har bunkrat upp med för dagar som dessa.

Är kemin rätt kan man verkligen kämpa och slita till sista atom. Om inte, blir jag bara ambivalent och frågar mig likt en rumpnisse; "Vaffödårå". Från och med nu vill jag inte utsätta mig för dessa timmar som jag bara pinar mig igenom – utan att få ut något som helst av det.

Bra tanke – och trots allt en bra dag.