Anders Södergren, the man.

En kollega erkände en dag att mannen i hennes drömmar var Anders Södergren. Jag tyckte det var lite underligt, jämfört med exempelvis Norrthug var han ju både sämre och inte lika ögonskön. Efter det så började jag uppmärksamma Södergren när han var på TV, reportage och interjuver. Han blev liksom ett bra samtalsämne på jobbet.

Med tiden ändrade jag min uppfattning. Här var det en man som tränare hårt som ett svin, går igenom sjukdom och svackor för att senare komma tillbaka och göra succé vid OS. Han åkte inte bäst av alla, men grymt imponerande. Tårarna sprutade när han spårade för de andra svenskarna och jublande gick i mål på en placering som jag inte ens kommer ihåg. Sagan blev ju dessutom ännu bättre när han får ett guld i stafetten.

Däremot är han fortfarande inte någon jag sätter upp idolporträtt på ovanför min säng. Jag skickar inte heller beundrarbrev. Däremot, ger han inspiration. När mina ben är fyllda med syra och jag har två intervaller kvar så kommer tanken på honom upp. "Södergren skulle bara köra hårdare" Södergren säger att man alltid har lite till att ge".

Han är helt enkelt en svensk version av Lance Armstrong, alltså utan hybris. Eller en mindre inoljad Colting. Södergren är rätt och slätt Blod, Svett och Tårar. Anders Södergren, vilken man!