Vujacic som starter mot Celtics – endast i fantasin.

Bara en dag kvar till första finaluppkast i Boston och basketbloggen
fortsätter nedräkningen med ytterligare en special, denna gång handlar det om den mycket intressanta matchup-problematiken. Alltså hur lagen väljer att spela mot varandra, spelare för spelare och de fördelar och nackdelar detta skapar.

Hela vägen genom slutspelet har Lakers skapat stora matchup-problem för sina motståndare. Genom att ha två långa, spelskickliga spelare i form av Lamar Odom och Pau Gasol har ingen i väst riktigt kunnat försvara sig
fullt ut. Lamar Odom har konsekvent haft endera längd eller kvickhet till
fördel över sina motståndare. Och har motståndarna lyckats matcha upp mot honom defensivt har Pau Gasol fått öppningar.
Kobe Bryant har konsekvent spelat mot defensivspecialister som inte varit särskilt stora offensiva hot, bortsett från de stunder han vaktade Iverson eller Smith i Denverserien.
Vidare har Kobe i sig varit ett problem för motståndarna som ofta fått
sätta in just defensivspecialister för att försöka få stopp på honom med
effekten att man i princip spelat en man kort offensivt. Alternativet har varit att kasta två man på honom, med andra öppna spelare som resultat.

Bostons alldeles speciella utseende vänder dock en del på matchup-problematiken.
Kendrick Perkins kan klara av Gasol hyfsat, åtminstone nära korgen. Kan
Gasol få upp honom på high post kan han dock utnyttja sin kvickhet och
relativt fina midrange-skott.
Däremot neutraliseras Odoms övertag helt i form av Garnett som både är
snabb nog och lång nog för att radera Odom.

När det kommer till Kobe Bryant handlar det mer om att lindra än stoppa. Ray Allen gjorde ett hjälpligt jobb på Hamilton i Detroitserien, men Hamilton är endast en bråkdel av Kobe. Förmodligen Paul Pierce att sättas på att försvara Bryant, åtminstone under delar av matchen. Han var effektiv mot Lebron James och han är både stor, stark, snabb och klok nog att sätta märkbart trubba Kobe. Med Pierce på bänken kommer James Posey med all sannolikhet att ta över kobestoppandet, och även han är hal nog att åtminstone få den svarta mamban att jobba hårt för sina poäng.

Nästa problem för Lakers blir att lösa frågan om vem Kobe egentligen ska
spela försvar på. Om man sätter honom på Pierce kommer han att få lov att ödsla mycket energi på försvaret samtidigt som han riskerar att hamna i foultrubbel.

Det andra alternativet är att sätta Kobe på Ray Allen. Bryant gillar dock
att lämna sin anfallare för att spela hjälpförsvar och försöka ta steals
och ställa till med annat elände för motståndarna. Med Allen som matchup kan detta dock vara helt livsfarlig, Allen är en alltför bra skytt för att
man ska kunna lämna honom obevakad. Han har förvisso skjutit som en kratta större delen av slutspelet, men i de två sista matcherna har han kastat eld, och är det något Lakers vill undvika är det att se Allen gå tokhet.

Ett problem som uppstår för Lakers med Bryant på Pierce är att man då hamnar med Radmanovic på Allen, och det är tveksamt om Radmanovic klarar av att springa genom det gatlopp av screener som sätts för Ray-Ray.

En möjlig förändring vore att starta med Vujacic som shooting guard, han skulle vara en naturlig och irriterande nog försvarare att vakta Allen samtidigt som Kobe skulle kunna fokusera på Pierce. Jag har dock svårt att se att Phil Jackson mixtra med förstafemman i det här skedet av säsongen.

Slutligen. På point guard-positionen kommer Fisher att kunna utnyttja Rondos tveksamma offensiv till allmänt bolljagande och hjälpande. Efter att ha fått slåss mot både Deron Williams och Tony Parker kommer Rondo inte att vara en match.

I morgon kommer den sista delen i uppsnacket, min förhoppning är att den texten både ska vara både mer lättillgänglig och underhållande än den här drapan.