Det trummas nyhetstexter i basketmedia om Damligans premiäromgång som ska spelas under en dag i Solnahallen. Men att kalla det för en nyhet tycker jag känns lite tveksamt.

Den här nyhetsnotisen pennade jag till VK den 14 juni:

BASKET Sex matcher på en dag i Solna. Så startar årets upplaga av damligan.
När herrarnas basketliga startade sin allra första säsong inledde man med en full omgång under en dag i Globen. Det blev både publik och medial succé.
Nu ska damligan försöka sig på något liknande då hela den första omgången kommer att spelas i Solnahallen den 12 oktober.
För Umeå Comets del innebär det att man slipper möta Brahe på bortaplan utan i stället får spela den matchen på neutral mark.
– Det är förstås skönt, det kan nog bli betydligt lättare att slå dem där, säger Comets sportchef Torbjörn Björnström.

Nu kanske man inte kan kräva att alla ska läsa VK, men fler borde göra det, många nyheter finns där.

En nyhet som faktiskt är en nyhet, åtminstone för de som inte har plåtkoll, är att collegebasketstjärnan Hanna Biernacka återvänder hem till Telge. Hon kommer att vara grym.

I nyhetstexten jag länkade står i sista stycket: ’Telge hoppas att Hanna, tillsammans med andra USA-hemvändare, ska fylla i tomrummet efter tvillingarna Eldebrink som lämnar klubben för spel i Europa.’

Dessa ’andra USA-hemvändare’ är Jeanette Johansson och Sandra Jansson som båda avslutat sina collegesejourer och tillhör den starka 84-kullen.

Dessutom lägger Telge till amerikanska point guarden Marie Marquez från division två-colleget Belmont Abbey där hon snittade 14 poäng, drygt tre assists och tre steals per match. Låter skapligt i mina öron.

Telge blir helt enkelt ett livsfarligt lag i år igen, trots tvillingar Eldebrinks frånvaro.

I dag landar Amy Mohr i Umeå efter en sommar hemma i mellanvästern. Amy var ju makalöst bra under fjolåret och även om jag förstod att hon trivdes bra här blev jag lite förvånad att hon var så snabb att skriva på ett nytt kontrakt i våras. För Torbjörn Björnström, Bo Ågren Malm och alla spelare är det förstås en fantastiskt fin sak att Mohr, som förmodligen var Damligans mest dominanta spelare senaste säsongen, återvänder för ännu en runda.

Att Amy Mohr bar laget på sina axlar behöver vi väl knappast tvista om, alla som såg någon match förra säsongen vet att hon betydde fruktansvärt mycket. Men i en fortsättning från min föregående post tänkte jag visa här exakt hur mycket hon bidrog med.

Som vi ser var Amy Mohr inte långt från halva laget, 44,3 procent för att vara exakt. Det är ruskiga siffror, även snittet på 19,0 MEV per match är fint, drygt fem mer än Per Bergmark som hade högst MEV i Virtus den gångna säsongen. Amy Mohr bidrog starkt i princip i alla kategorier, och hade hon inte foulat och gjort så många turnovers hade hennes MEV-statistik varit ännu mer spektakulär. Jag tror att både hennes fouls och turnovers kommer att minska i år. Hon har varit här en säsong och fått respekt hos domarna. Hon kommer att få mer fouls med sig och därmed lär ju TO-totalen minska.

Även bortom Amy Mohr finns förstås en del intressant att notera:

* Frida Jonsson ligger ganska högt, och då ska vi komma ihåg att hennes höst inte var särskilt spektakulär. En gissning är att hon snittade runt 8-9 MEV per match under våren. Allt tyder på att det talet kommer att stiga till över 10 den här säsongen.

* Jag skulle även gärna se en halvtidssplit på Ida Södersten. Hon var ju stundtals ruggig under hösten, men försvann rätt mycket på våren.

* Mest beklämmande är Julia Hamres dåliga poäng, hon fick ändå mycket speltid och därför kan hennes negativa MEV inte bortförklaras med för litet statistiskt underlag. En titt på box-score-statistiken visar att hon hade mycket turnovers och sköt dålig procent både från tvåor och treor samtidigt som hon inte bidrog särskilt mycket i andra kategorier. Jag vill dock tro att hon kommer att ha en bättre score i år.

* Ida Anderssons horribla MEV/40 min kan förklaras med att hon bara spelade en minut på hela säsongen. På den minuten presterade hon två turnovers och inget mer.

* Anna Wirén och Annica Nybom har ju även de tämligen beklämmande statistik. Ingen av dessa spelare fick särskilt mycket speltid, och när de väl fick spela sköt de usla procenter. Det är dock orättvist att bedöma dem som spelare utifrån detta, att komma in och spela någon minut i en match som redan är avgjord är aldrig lätt.

Om ni förresten tittar i kommentarstråden från förra inlägget resonerar jag en aning kring assistens värde i den svenska basketen. Kanske borde den ändras lite, det tycks mig som att perimeterspelare har svårt att mäta sig med insidespelare i statistiken. Vad tycks?

När som helst lär Egal Saleman sätta pennan på papperet och meddela sig Jämtland behjälplig för den kommande säsongen.

Även om det har varit väntat för Virtus kommer Salemans frånvaro att kännas. Exakt hur mycket är kanske för tidigt att svara på, lite beroende på hur laget kommer att formeras och så.

Men eftersom jag är otålig och samtidigt statistikintresserad har jag sammanställt en tämligen exklusiv statistik inom svensk basket som förhoppningsvis kan säga ett och annat.

Grunden till uträkningen är David Sparks matematiskt deriverade formel Model-Estimated Value (MEV). Han har, genom att köra åtskilliga regressionsanalyser baserat på tiotusentals NBA-matcher, hittat siffror på exakt hur mycket de olika statistiska kategorierna påverkar en matchs utgång. Det handlar alltså om ännu en statistik som sammanfattar all statistik för en spelare. Men till skillnad från andra liknande formler är MEV framtagen helt objektivt. Många andra formler är sådana som har ’resonerats’ fram, och sådana formler måste man vara skeptisk till. Självfallet finns det luckor i MEV eftersom defensiva skills inte bokförs genom annat än steals och blockar trots att försvarsspel handlar om väldigt mycket annat. Hur som helst, i statistikväg måste ändå MEV räknas som den mest pålitliga sammanfattande statistiken. Och så här ser formeln ut:

MEV = pts – 1.032*fgx – 0.587*ftx + 1.193*as + 1.030*or + 0.512*dr + 1.603*st + 0.981*bk – 1.448*to – 0.225*pf

Vill du läsa mer om hur David Sparks uppfunnit den gör du det här.

Tillbaka till Umeå och Sverige. Jag har låtit tugga Virtus statistik från den gångna säsongen genom MEV-maskinen och här är vad jag kom fram till:

Efter MEV, som alltså är total för hela säsongen, kommer PVC-kategorin som står för ’Percent valuable contribution’, alltså hur stor del av lagets totala MEV den enskilda spelaren stått för.

En titt i tabellen visar att Egal stod för 19,5 av allt gott som hände i Virtus den senaste säsongen. En femtedel alltså, och är därmed den enskilt viktigaste spelaren. Även om man slår ut statistiken över 40 minuters effektivt spel eller om man räknar per match står sig Egal stark och oerhört viktig i laget. Om man dessutom tänker på att han var en av få långa spelare, och alltså bidrog starkt i kategorier som andra inte bidrar särskilt mycket i (returer, blockar) stiger nog Egals viktighet ytterligare några snäpp.
Han är inte oersättlig, men en femtedel är svår att ersätta.

Annat intressant att utläsa ur den här statistikklumpen:
* Victor Edlund är effektiv, mest effektiv i laget. Han är alltid en bra energispelare från bänken och får mycket uträttat på få minuter. Jag tittade bara av nyfikenhet på samma statistik från säsongen innan, och fann även där Victor Edlund i topp i kategorin MEV/40 min. Han kommer att saknas.

* Johan Löfgrens höga siffra i samma kategori kan nog förklaras med att han bara var med i två matcher på vilka han endast spelade drygt tio minuter sammantaget. För litet statistiskt underlag alltså.

* En som överraskar lite negativt i statistiken är Eddy Bengtsson, futtiga 5,44 MEV/40 min är inget vidare. Bidrar han möjligen med intangibles?

* För övrigt är statistiken för Albin Frank, Magnus Haney och Peder Engman inte så där våldsamt pålitlig, alla tre spelade för lite för att man ska kunna utläsa något definitivt.

I stort tycker jag dock att statistiken stämmer överens med den bild av spelarnas prestationer jag har från den gångna säsongen, trion Saleman-Pierre-Bergmark var ’the big three’.

Slutligen, två brasklappar:

1) MEV-formeln är framräknad ur NBA-matcher, och NBA-matcher skiljer sig en hel del från division ett-matcher i Sverige. Därför kan vi inte vara säkra på att formeln skulle vara identisk om den skulle ha deriverats ur division ett-statistik.

2) Till skillnad från i NBA finns sällan ett helt väloljat statistikmaskineri närvarande vid varje match. Säkerligen har basketettans statistik-keepers både silat mygg och svalt kameler i sitt arbete.

Åsikter, ris, ros och frågor tas gärna emot i kommentarsfältet nedan.

Lång, nästan ligameriterad och basketsugen – Mattias Eriksson kan bli en tillgång i Italien.

Vet inte om ni kom ihåg den där artikeln jag skrev i våras om Mattias Eriksson, den 210 centimeter långa baskettalangen som Luca Romano hittat på Ikea som efter ett år med skorna på hyllan fått en nytändning på basketen.
Hur som helst, det blev ju inget då med honom i Virtus, men det kommer det att bli nu. Det handlar dock inte om Umeå Virtus utan om Luca Romanos italienska klubb Virtus Fondi.
Luca skulle förstås vara överförtjust över att ha den så långe centern i sitt Umeå-lag, men Mattias vill ha stålar för att lira och sådant har man inte råd med här.
Hur som helst, basketbloggen önskar Mattias Eriksson lycka till i Italien, han var en trevlig typ.

Det har varit ett rent helvete att hitta klipp från OS-matcherna, rättighetsrävarna måste ha haft en hel byrå anställd för att spåra alla fimsnuttar fansen lagt upp.

Efter idogt letande kan jag i alla fall presentera turneringens dunk: hoppjerkan, och blivande Trailblazern, Rudy Fernandez grymma tryckare rakt i Dwight Howards öga.

Glädjen visst, tydligen, inga gränser.

Hade jag inte jobbat så förbannat mycket i helgen hade jag säkert skrivit någon med åtminstone en aning läsvärde om Team USA:s återupprättelse.

Men nu känns det ju inte längre aktuellt, andra har redan skrivit så bra om det. Så jag nöjer mig med ett stort grattis till USA och en respektfull nick till Spanien.

Här har ni förresten mitt All Star Team:

G – Sarunas Jasukevicus
G – Dwayne Wade
F – Manu Ginobili
F – Lebron James
C – Pau Gasol

Aj, aj, Emanuel.

Lika fort som du hinner säga ’ankelskada’ försvann Argentinas alla chanser att störta den amerikanska drömmen. Med Manu Ginobili på bänken stod en halvskadad Andres Nocioni och en fullkomligt vansinnig Luis Scola ändå för två nära heroiska insatser i sina desperat försök att hänga med i matchen.
Scola var ju faktiskt helt sjukt bra stundtals. Visst har man sett skymtar av en storspelare i honom den gångna säsongen i Houston, men det han visade i går, det var some next level shit.
Men, som jag skrev tidigare: Argentinas enda chans var att spela zon. Det var just när man gjorde bytet från man-man till zon som man började hämta ikapp ledningen. USA paralyserades först och stannade vid avlägsna trepoängsbomber. Efterhand förstod man att utnyttja passningar, överladda sidor och posta upp i de luckor 3-2-zonen lämnade. USA var helt enkelt för bra. Och utan Manu Ginobili fanns varken glöden eller genialiteten för en argentinsk upphämtning.

Nu ser vi fram emot Spanien-USA på söndagsmorgonen. Ni som vill ha fin basket tidigare än så slår på tv-apparaterna redan klockan 16.00 i morgon och rattar in SVT24 då USA och Australien gör upp om damguldet i vad som många förutspår kommer att vara en klassisk match.

Ska Fabricio Obert få assistera Luis Scola med nätnedklippning ännu en gång? I sådana fall krävs något mycket speciellt när matchernas match avgörs kvart över fyra i dag.

Konsekvensernas tid är här, som Dennis Aulander brukar säga. Eller varför inte revanschens tid. Det är dags för Team USA att leva upp till smeknamnet – ’The Redeem Team’.

För fyra år sedan, Aten-OS, ställdes just USA mot Argentina i semifinalen. Manu Ginobili hade en sådan där dag som han alltför ofta har – en sådan dag då han är en av världens allra bästa basketspelare. Han satte 4/6 treor, 5/7 tvåor och landade på 29 poäng när Argentina övertygande spöade amerikanerna med 89-81.

Sedan dess har USA fått revansch i amerikanska mästerskapen, men då var inte Manu Ginobili med. Det är nu den riktiga revanschen ska komma, matchen det talats om. Carlos Boozer, som tillsammans med Dwayne Wade, Carmelo Anthony och Lebron James är de spelare ur årets trupp som var med om nederlaget 2004, kunde inte sluta prata om matchen:

’We all want Argentina, we all want revenge on that game. That’s the game that we want to have, and I think they want to see us, too.’

Ett laddat möte kan vi nog kalla det. Men har Argentina någon chans? Så här tror Argentinas Luis Scola:

’We’ve got to play the perfect game, and they’ve got to miss more than usual. But it’s only one game, that’s all it takes — 40 minutes. We going to play the best way we can, and try to do what looks impossible right now.’

Inte så övertygande, men ändå hoppfullt om du jämför med spelbolagen. Unibet erbjuder parodiska 1,01 i odds för amerikansk seger och 15,00 för argentinsk. Att USA är storfavorit är förstås självklart, men sådana odds är helt ospelbara. Ge USA 1,13 och jag skulle kanske sätta en slant.

USA lär vinna eftersom man är ett mycket bättre lag, men det finns ändå vissa tecken som tyder på att Argentina kan utmana:

Som jag konstaterat tidigare finns det ett korrekt sätt att spela mot USA och flera felaktiga. Argentina besitter kunskaperna att spela det korrekta, precis som Australien, med den skillnaden att Argentina har klassen bättre spelare än the Boomers.

Precis som Australien tar Argentina hand om bollen, de båda lagen har stått för minst antal turn overs i turneringen.

Precis som Australien skjuter Argentina både ofta och pricksäkert från trepoängslinjen (59/143, 41,3%).

Precis som Australien passar Argentina bollen, fast ännu bättre. Faktum är att Argentina fördelar bollen bäst av alla lag. Även om USA har fler assists har Argentina en högre assist/field goal-ratio än jänkarna (0,54 mot 0,49).

Offensivt finns alltså redskapen för att nöta ned USA. Men även defensivt klarar man sig fint med endast 73,2 insläppta poäng per match. Hittills har man endast mönstrat man-man-försvar, något man gjort bra. Frågan är bara om man orkar 40 minuter mot slashers som Lebron James, Dwayne Wade och Kobe Bryant, mot insidemnster som Dwight Howard och Chris Bosh. Att helt plötsligt slänga upp ett zon-försvar kan vara riskabelt, men jag tror tror tyvärr att det är en nödvändighet för att slå USA.

En andra nödvändighet för att lyckas med det omöjliga är att Manu Ginobili gör sitt livs match ännu en gång. Det tror jag faktiskt är ganska sannolikt.

16.15, SVT24
—————

Ett par timmar tidigare lirar Spanien mot Litauen i ett europeiskt prestigemöte. Spanjorerna har värmt upp ordentligt och de fantastiska balterna kommer att få sina fiskar varma (vad är det för ett uttryck förresten?). Jag vågar inte längre tippa det mötet, jag vågar inte ens skriva om det. Tyvärr verkar det som att SVT kommer att prioritera ’poor mans basketball’ istället när Island och Spanien gör upp i handbollssemin. Verkar inte det efterblivet?

Vi ses på andra sidan.

Edit: Lite sent kanske, men Litauen-Spaninen går att se, förvisso i risig kvalla, här: http://www.mogulus.com/feny5

Som jag skrev tidigare i dag (eller i går tekniskt sett, men just nu är jag inne i en sådan där OS-driven svårt-att-sova-period) var det upp till bevis för Egal Saleman när han träningsmatchande med Jämtland mot Sundsvall.

Och som han levererade! 19 poäng (ltz hävdar att det var ’över 20’), varav tre trepoängare, magiska passningar och allmänt hustle. Han verkar ha varit det kompletta paketet, så att säga. Det är med glädje man läser Östersundsblaskornas texter från matchen, här är ett utdrag från ÖP:

– Vi behöver guards och vi hoppas kunna värva de Stockholmsgrabbar som var här. Jag vill också ha Egal (Saleman), säger coach Eckhoff.
Just Saleman var vid sidan av Stefan Hellgren, den stora överraskningen. Den 199 cm långe 20-åringen från Umeå var aktiv värre och gjorde mycket nytta.
Han drog faktiskt ned applåder på applåder med sitt tuffa och smarta spel. Totalt blev det hela 19 poäng, varav tre treor.
– Jag hade så mycket adrenalin när jag spelade, men nu känner jag hur jättetrött jag är.
Du hann med mycket?
– Ja (skratt), det kändes bra. Jag har tränat extra mycket i sommar.
Nu vill säkert Jämtland skriva kontrakt med dig?
– Ja, jag ska göra tester i dag. Sedan ska vi prata om allt det andra.
Saleman verkar dock inställt på spel i Jämtland.
– Jag vill spela i ligan. Att komma hit … det är bra spelare här och större. Jag har fått mersmak. Och coachen är noga med detaljer.

Länstidningen skriver så här:

Det största utropstecknet från matchen hittar vi i Egal Saleman från Umeå.
Egal har provtränat med Jämtland Basket under veckan och imponerade stort när han fick chansen att visa upp sig i matchsammanhang. 20-åringen gjorde över 20 poäng, charmade publiken med några rent geniala passningar och jobbade dessutom stenhårt matchen igenom.
Inte ens Mattias Eckhoff kunde hålla sig från att berömma Saleman.
– Jag vill egentligen inte uttala mig om enskilda spelare så här tidigt, men ok, Egal var riktigt bra. En frisk fläkt och en nyttig spelare.
Jämtland söker nu en snabb påskrift från den talangfulle forwarden.
– Självklart vill vi knyta till oss honom, säger sportchefen Mikael Bernervall. Det ska också mycket till om det inte blir så att vi kommer överens. Det känns väldigt positivt.
När kommer det ett konkret besked?
– Vi ska prata med honom i morgon, då hoppas vi att få det klart.

Hela ÖP-texten har du här och Länstidningens finner du här

D-Wizzle blev the Boomers övermäktig, men i en halvlek lyckades Australien synliggöra det enda möjliga receptet på hur amerikanerna ska slås.

Australien kunde egentligen aldrig bli annat än en munsbit för USA, men matchen blev ändå intressantare än väntat. Australien visade nämligen i en halvlek precis hur amerikanerna ska slås.

Till skillnad från greker och spanjorer spelade Australien en vansinnigt disciplinerad basket. I anfallsspelet var man noggrann att ta hand om bollen, satte ordentliga screens, valde skott med omsorg och satte även de öppna bössorna.
De exploaterade amerikanernas aggressivitet med sitt eget tålamod och passade upp öppna skott för ännu öppnare skott.

Till skillnad från greker och spanjorer förstod australiensarna dessutom att matcher mot USA till stor del förloras i transition-spelet, alltså i de snabba spelvändningarna. Aulander och Becksmo satt och hojtade om att the Boomers skulle krascha framåt på den offensiva returtagningen, och på så vis få andrachanser.

Som tur var lyssnade inte australiensarna på Becksmo och Aulander, i alla fall inte i första halvlek. Istället skickade de en spelare på returen medan resten av laget rusade hemåt, täckte passningsvägar och stoppade boll. De satte krokben för USA:s raketbasket på ett mest effektivt sätt.
Väl i fem mot fem-spelet gjorde Australien så gott man kunde, släppte treor, tjockade till i mitten och försökte störa efter förmåga.
När USA sedan inte hade en lyckad skyttedag kunde man hålla jämna steg, åtminstone i en halvlek.

Att sedan Australien inte hade chans att vinna matchen är en annan sak, USA har ju så sjukt mycket bättre spelare, men de visade i alla fall att amerikanerna är sårbara, och det har inget annat lag visat.
Kan sedan Argentina eller Litauen kopiera framgångsreceptet och krydda till det med sitt eget fina spelarkapital tror jag chansen finns att allvarligt skaka the Redeem Team.

Litauen förresten. Som basketentusiast kan man inte annat än att buga djupt inför den baltiska basketen som är mästerlig i sin fundamentala fulländning. Alla basketinstruktörer borde viga en vecka till att studera Litauens spel, jag tror det är omöjligt att utvinna mer ur ett spelarmaterial än vad Litauen gör.

Om bara minuter avgörs den på förhand mest spännande kvartsfinalen då mina kära Greker ska få bekänna färg på riktigt mot ett livsfarligt Argentina. Trots att allt talar för att Manu Ginobili kommer att sabba ännu en fin basketdag för mig sätter jag souvlakin på Papaloukas, Fotsis och Pelecanos.