Paul Pierce – finals MVP. Det unnar jag honom.

Det är väl knappast en hemlighet att jag haft mina största sympatier hos Los Angeles Lakers under hela slutspelet. Lakers spelade fantastisk basket och jag kunde verkligen inte se hur något lag skulle kunna stoppa dem.

Nu, efter sex finalmatcher, kan man tämligen enkelt konstatera – Boston kunde stoppa Lakers, nästan i sömnen. Lakers hade egentligen aldrig någon chans mot Celtics som genom sitt snuskigt vackra försvarsspel fick Lakers anfallsspel att se lika stelt ut som Clevelands ursäkt till offence. Att Lakers ens hängde med i en quarter i match sex beror endast på att Kobe satte några sanslösa treor, Lakers tog sig aldrig igenom Celticsförsvaret förrän segern redan var klar och Bostonspelarna tyckte att de kunde bjuda på några poäng.

det är bara att lyfta på den imaginära hatten för Celtics – de har förtjänat seger, och jag unnar dem faktiskt den, i alla fall de flesta. Exakt så här mycket unnar jag de olika Celticerna segern (skala 1-5):

Doc Rivers: 3

Rajon Rondo: 2
Ray Allen: 3
Paul Pierce: 5
Kevin Garnett: 4
Kendrick Perkins: 3
Eddie House: 5
James Posey: 4
PJ Brown: 2
Leon Powe: 2
Tony Allen: 1
Glen Davis: 3
Sam Cassell: 3

Danny Ainge: 4

Bill Russell: 5

Ursäktar för det här korta och innehållsfattiga inlägget, men nu ska jag dundra upp till basketmetropolen Luleå för att tillsammans med Terner och Nöjesprofilen gästa Onsdagsklubben under Livin Lavish flagg.