Bostjan Nachbar (i brygga) genomför pilgrimsvandring från USA till Ryssland. Sådan oroar den NBA-frälste.

I mitt förra inlägg (scrolla ned latoxe!) skrev jag om hur världsbasketen närmar sig NBA vad gäller regler. Men det är så mycket mer som händer. Lite hastig mejlkorrespondens med den alltid framåtspanande mr Björnström som förutspår en helt ny världsordning inom en allt för avlägsen framtid har fått mig att fundera ytterligare på saker och ting. Jag känner mig oroad.

Att världsbasketen till stor del redan sprungit ikapp USA vad gäller landslagsbasket är ingenting nytt, USA har inte vunnit ett världsomspännande mästerskap sedan Sydney-OS 2000.

Men NBA, den fantastiskt spektakulära och kompetetiva proffsligan, har alltid varit hela världens ohotade finrum för klubb-basket. Alla har velat dit. Till pengarna, uppmärksamheten och förutsättningarna.
Men mycket pekar nu på att även NBA:s ställning inte alls är så stabil som man först kan tro. Tidigare under sommaren har Juan Carlos Navarro, Carlos Delfino och Jose Garbajosa samtliga valt att lämna NBA för europeiska klubbar. Och åtminstone Navarro och Delfino är båda högklassiga NBA-spelare som vilket NBA-lag som helst med glädje skulle vilja ha i sin trupp.

Sedan tidigare har även brasilianaren Tiago Splitter tackat nej till NBA:s rookie-kontrakt till förmån för mer lukrativt spel i Spanien.
I går meddelade också Nets-forwarden Bostjan Nachbar att han skrivit på ett kontrakt värt 9 miljoner euros över tre år för Dynamo Moskva, pengar han knappast skulle tjäna i USA, i alla fall inte när skatten är borträknad.
Precis som ryska hockeyligan snor lirare från NHL tycks alltså de europeiska storklubbarna numera kunna fixa kontrakt som inte bara matchar utan utklassar vad NBA kan åstadkomma.

Två mycket enkla anledningar till den ekonominska nyordningen är den svaga dollarn och skatterna. I NBA betalar du skatt som vilken annan Joe som helst. Som proffs i Europa dealas det med nettolöner i betydligt större utsträckning.
En tredje anledning är den salary cap som sett till att även små marknader som Salt lake city, Indianapolis, Sacramento och, fram till nyligen, Seattle lyckats hålla sig med relativt starka NBA-lag.

Jag är i grunden helt positivt inställd till NBA:s "mjuka" salary cap som erbjuder flera möjligheter att överskrida gränsen, till skillnad från NHL:s nyligen införda och betydligt striktare lönetak. Men när flera klubbar låser upp nästan alla sina stålar på ett par stjärnspelare blir inte mycket över för de där spelarna som står på gränsen till en plats i förstafemman. Som Nachbar, som Delfino, som Navarro.
Att dessa lirare då packar sina väskor och paddlar över atlanten är inte särskilt förvånande, men ändå så trist.

För hur kul det än är med en allt mer kvalitativ europeisk basket finns det ingenting mer kittlande än att se alla världens bästa spelare samlade på en och samma arena.
Tyvärr verkar de dagarna vara förbi.