Som jag utlovade i går: fjolårets Basketetta med pythagoriska vinster:

Som vi ser var den här serien aningen ojämn, precis som Damligan, men inte i samma utsträckning. Virtus slutade tvåa i verkligheten och gör även det pythagoriskt.
Det är egentligen Luleå Steelers som är de stora förlorarna. Deras spel, sett över hela säsongen, borde ha räckt till en tredjeplats, men istället blev man bara fyra och missade därigenom slutspelet.

Det stora ’flytlaget’ var Alvik som egentligen borde ha kommit näst sist, men som slutade nia i tabellen.

I helgen väntar, som jag tror jag nämnde, Haga Haninge för Virtus. Haga Haninge som igår, som förutspått, gjorde processen kort med Hallstahammar. Redan nu utfärdar jag varning för Haninges Urban Söderman och Tomas Öberg, det är en livsfarlig duo.

Jag var ju inte direkt förtjust i Sundsvall amerikanska point guard Megan Griffith. Det hon visade här i Umeå var inte annat än dåligt. Nu tycks även Sundsvallsfolket ha insett det, även om man väljer att linda in beskedet i lite snällare ord:

’Tyvärr måste vi meddela att Griffith lämnar Saints och i dagsläget väntar på kontrakt från en annan europeisk klubb, hon har bland annat fått erbjudande från Tyskland.

Beslutet som togs av Saints ledning grundar sig på framförallt på två faktorer, dels har Helena Rutberg överraskat oss med ett stabilt guardspel, vidare fick vi klart med Vera Janjic bara dagar innan amerikanskorna anslöt till laget. Med Vera Janjic inträde i laget fick vi in en spelare som kan agera back-up i spelfördelar rollen. När vi dessutom i träningsturneringen i Umeå kunde konstatera att vi saknade returtagningskapacitet kändes det mer angeläget att förstärka på den positionen. Det skapar dessutom mer spelutrymme för våra svenska spelare som främst är position 2,3 och 4 spelare.

Beslutet var extra svårt att ta då Griffith socialt och på träning fungerat riktigt bra. Vi hoppas att hon får chansen att visa upp sina färdigheter i en annan liga och önskar henne lycka till i sin fortsatta karriär.’

Efter många ’om’ och en hel del ’men’ har till slut Akropol lyckats räkna ihop statistiken. Eftersom den gjordes i efterhand, över dvd-inspelning, får man ta den med en nypa salt.

Här är Virtusspelarnas statistik med ytterligare en spalt, Tot Winshare, där jag räknar samman varje spelare winshare från samtliga matcher han spelat.

Som vi ser var de stora matchvinnarna, statistiskt sett, Per Bergmark, Hutch Wiltshire och David Danell som tillsammans stod för ungefär 85 procent av Virtus positiva produktion. Johan Pierre hade kunnat komma upp i betydligt högre siffror hade det inte varit för hela 6 turnovers.
Även Jocke Hellgren gjorde en helt hyfsad insats även om man förväntar sig mer än 8 poäng från honom.

På söndag är det hemmamatch för Virtus mot hårda Haga Haninge som förmodligen gör hackemos av Hallstahammar just nu.

I morgon slänger jag upp Virtus pythagoriska fjolår för den som är intresserad.

Nu ska jag ägna mig åt NBA pre season, Lakers-Jazz. Säsongen är inte mer än knappa tre veckor bort nu. Äntligen! typ.

Bästsäljade

NBA-linnen säljer tydligen som smör här i Europa. Och det trots att många NBA-loggor är förbannat fula.

Här de linnen som sålt allra bäst den senaste säsongen:

1. Kobe Bryant, Los Angeles Lakers
2. Kevin Garnett, Boston Celtics
3. Pau Gasol, Los Angeles Lakers
4. LeBron James, Cleveland Cavaliers
5. Tony Parker, San Antonio Spurs
6. Allen Iverson, Denver Nuggets
7. Andrea Bargnani, Toronto Raptors
8. Dwyane Wade, Miami Heat
9. Marco Belinelli, Golden State Warriors
10. Jose Calderon, Toronto Raptors

Många eropéer som synes, folk vill sporta sina landsmäns linnen helt tydligt.
Aningen märkligt att 2007 års MVP, Dirk Nowitzki, inte platsar på listan när en summerleage-lirare som Bellinelli finns där. Tydligen är italienarna kåtare på linnen än tyskarna, eller så har alla tyskar redan fyllt sina garderober med Nowitzkilinnen och lederhosen.

Vågar vi hoppas att Jonas Jerebkos namn finns med på nästa års lista?

Jag var förbi på Comets träning tidigare i dag då de lirade träningsmatch mot Iksus herrlag. Det var alltså basketskills och system mot längd, styrka och snabbhet och det var egentligen svårt att utläsa så mycket av matchen. Jag är väl i stort lite tveksam till exakt vad en sådan match ska ge (borde det inte vara bättre att spela mot typ KFUM:s P93 eller något?) men här är i alla fall vad jag såg:

* Anna Österman, hon går från klarhet till klarhet. Jag tror hon var bästa comet på planen. Hon spelade försvar, hon slet returer, hon bufflade i poäng inside, hon stänkte treor, hon passade. Hon gjorde allt, typ.

* Shannon Daly, för första gången. Kvick som attan, precis som utlovat. Såg bollsäker ut även om hon blev den avsnodd några för många gånger. Hon tog inte så många avslut men desto fler passningar av det smöriga slaget. Hon var även med bra på fast breaks.

* Ida Södersten, tillbaka på planen. Kul att se och även hon verkar kunna gå en stark säsong till mötes. Hon satte några skott, spelade klokt och stannade och lyfte skrot efter träningen.

* Försvaret, eller bristen på det. Jag hoppas att det berodde på att man inte ville gå för fullt mot Iksus grabbar, men försvarsspelet var riktigt uselt – öppna gator hela tiden.

* Systemen, de kommer. Även om de fick påminna varandra hur de skulle spela i varje time out såg det ut som att de börjar hitta spelsystemen mer och mer. Det var inte lika många passningar utan chans att gå hem som när Luleå var här och spelade. Och framför allt – point guard Shannon Daly tycks ha ett huvud för systemet, hon viftade runt medspelarna trots att hon bara varit med laget några dagar.

Efter en jämn första halvlek blev det till slut en ganska klar förlust för Jämtland i dagens Norrlandsderby mot Sundsvall (73-88) som även innebar hemmapremiär för Egal Saleman.

På 15 minuter gjorde han 7 poäng (2/3 från golvet, 3/4 från linjen), tog två returer och gjorde ingen turnover. Utan att ha sett matchen låter det som en solid insats, försvaret räknar jag att han jobbade bra i.

Totalt 5,73 MEV vilket i sig inte är så mycket, men utslaget på 48 minuter var det bara amerikanerna Ty Levett och Andrew Mitchell som var effektivare (bortsett från Samuel Mukuuza som spelade blott fyra minuter).

En fin individuell insats alltså, men det är nog en klen tröst när han just förlorat andra raka matchen i basketligan.

För min gamle coach, Peter Öqvist, måste förstås segern smaka mumma. Även om han snackat om att ge laget tid lär det ha svidit att ha förlora så mycket som regerande SM-silvermedaljörer.

Inspirerande eller avskräckande? Bedöm själv.

Men det basketbarn håller på med i Sverige känns som att samla på tuggummipapper i jämförelse.

————–
BTW, om 20 minuter är det uppkast i Jämtland. Egal och hans jämtländska bröder gästar Jocke Kejllbom-lösa Sundsvall där en pressad Peter Öqvist bör leverera.

Om ni inte ids följa matchen live kan ni kika in här senare ikväll för en sammanfattning.

Det är ju bara dagar kvar till den nya damligasäsongen så det kanske känns lite segt att titta bakåt. Men genom att titta i backspegeln kan man ju ibland få fram något som kan belysa framtiden, eller i alla fall vara intressant för någon (läs: den statistikintresserade)

Inom baseball finns sedan länge ett vedertaget begrepp: Pythagorian expectation, där man genom en formel, baserat på hur många ’runs’ ett lag lyckas med under en säsong i förhållande till hur många ’runs’ man släpper till, får fram en siffra på hur många matcher laget borde ha vunnit. Är siffran högre än det verkliga vinsttalet kan man, enligt teorin, utgå från att laget haft ’otur’ eller kanske underpresterat när det gällt. Är siffran lägre än verkligheten har laget haft ’tur’ eller överpresterat när det gällt.

Inom basketen finns en liknande formel där man istället för runs räknar poäng. Formeln är rätt enkel: PythW%=Gjorda poäng^14/(gjorda poäng^14+insläppta poäng^14).

Så här ser siffrorna ut för Damligan i fjol:

Det man kan lägga märke till är att alla lag i toppen ’underpresterat’ och alla lag i botten ’överpresterat’. Anledningen till det är att topplagen är bottenlagen så överlägsna att de trots väldigt stora segermarginaler åkt på några förluster mot de andra topplagen. Och tvärt om då för bottengängen.

I Comets-intresse, det kändes ju faktiskt som otur att man inte gick till slutspel, har jag därför räknat om tabellen och poängskillnaden enbart utifrån hur de åtta nedersta lagen spelat mot varandra:

Den tabellen ger en mer rättvisande bild, och för Comets del är resultatet tydligt: att man fick ihop 7 vinster var tursamt, spelet över hela säsongen borde egentligen inte ha räckt till mer än 5 vinster och man borde alltså ha fått kvala för att hålla sig kvar.

Om man sedan vill se det som att de verkligen hade flyt eller om man lyckades ta matcherna när det betydde som mest (styrka) beror väl på vilken poäng man vill göra och sådant lämnar jag till andra opinionsmakare.

Luca Romano brukar skämtsamt kalla mig Sherlock Holmes när jag snokar fram nyheter. Men nu är det Virtusbossen själv som är värdig pipa och deerstalker-hatt.

På virtusbasket.com har han presenterat bevisen för det jag skrev i matchtexten: Virtus bestals på två poäng av Akropols sekretariat.

Riktigt snyggt jobbat, men scannat protokoll och videobevis – elementärt!

Att bli både årets rookie och MVP är något av en bragd, man vet att man har att göra med riktig talang, liksom.

I helgen fick WNBA-forwarden Candace Parker, LA Sparks, båda utmärkelserna efter sin sanslöst fina rookiesäsong. 18,5 poäng, 9,5 returer, 3,4 assists och 2,3 blockar är ståtliga siffror.

Det var första gången någon fått bägge priserna i WNBA.

I NBA har det faktiskt hänt ett par gånger, även om det var länge sedan sist. Senast var försvarsspecialisten Wes Unseld som snittade sjuka 18,2 returer och 13,8 poäng under sin rookiesäsong 68-69.

Knappt tio år tidigare, 69-70, gjorde the big dipper, Wilt Chamberlain, sin första säsong i ligan, och där kan man väl tala om en statistisk explosion: 37,6 poäng och 27 returer per match snittade tidernas mest överlägsna spelare under sitt rookie-år.

Om man även ska räkna in ABA får vi lägga till Spencer Haywood och Artis ’A-train’ Gilmore.

Ingen annan NBA-spelare har varit riktigt nära, här är några av de som i alla fall fått en hel del röster i MVP-omröstningen sin rookie-säsong: Lebron James (9:a), Tim Duncan (5:a), Shaq (7:a), David Robinson (6:a), Michael Jordan (6:a), Larry Birf (4:a), Kareem Abdul-Jabbar (3:a).

Oddsen att någon i årets rookiekull skulle få priset är sjukt höga. Den enda som skulle ha chansen är väl Greg Oden om han skulle bära Trailblazers till toppen av väst, vilker känns ungefär lika sannolikt som att Gerald Wallace skulle spela en hel säsong utan skador.