På mitten av 70-talet satt jag i Umeå på Kursverksamhetets studielokal med andra invandrare och flyktingar. De stunderna lever fortfarande i mina tankar.
En ljus, söt svensk flicka undervisade oss svenska. Hon började resonera om det svenska språket: ”Svenska språket är mycket vackert språk,” sade hon. Detta uttryck fastnade i min hjärna. Jag fick en positiv attityd för det språket, som jag ville lära mig.
Varje gång, när folk pratar, brukar jag tänka, att vad fint och mjukt språk de har. Mina öron blir inte så trött på att höra fastän det pratas så intensivt runt om.
Självklart det skulle vara bra att i TV minskas ”prata i munnen på varandra”-metoden.
Kanske en annan sak är lyssna till dialekt. Då hänger jag inte med i diskussionerna:(
”Lyckan är ingenting som händer, lyckan bär vi inom oss.” (Alice Meyvell)
Är jag mogen att göra det här till en glad och lycklig dag?
//Sasu
