Som pensionär har jag gått ned min sysselsättningsgrad till 75 procent.

Vi efterkrigsbarn har fått arbeta hårt i vår ungdom. I mitt fall har i värsta fall varit 80-timmars veckor.

När en lön inte räckte till, då arbetade jag på tidningarna på kvällarna och helgerna.

I Finland  ges tidningen ut även på söndagarna.

Det är en lycka att man får leva någorlunda frisk som pensionär.

Jag har tänkt många gånger, hur efter pensioneringen människans energi inte minskar. Det bara riktas för olika ändamål.

Dock man får acceptera att ta det lite lugnare.

I tv-rutan får vi ofta se gamla människor i full fart med ansvarsfulla uppgifter.

”Kan man verkligen känna en annan människa? Bär inte alla masker för att skyla sitt verkliga ansikte?” (Francis Marion)

Vad oroar jag mig för hos min nästa, som jag kan ta itu med hos mig själv?

//Sasu

Mitt i arbetslivet formade jag mitt pensionärsliv. Då hinner jag göra det ena och det andra, tänkte jag. Men hur har det blivit?

* Stickmaskinen står fortfarande stilla

* Memoarboken är i startgroparna

* Mattorna i vävstolen är på gång

* Mattrasaflätningen pågår

* Papperssnöreblommorna "växer" så småningom

* Pilflätningsarbete emellanåt

* Har relativt aktivt föreningsliv

* Politisk engagemang så pass verksamt att jag vet vad är på gång i kommunen

Nu kan jag i lugn och ro reflektera över vad det svenska samhället har tillfört mig. Jag ger även näring till min sverigefinska identitet genom att läsa historieböcker om Finland. Jag behöver absolut inte skämmas över mitt hemland.

En stående fråga för mig är: "Vad jag kan ge till det svenska samhället som sverigefinländare?" Den andra frågan lyder: "Vilket budskap förmedlar jag till Finland om att leva i Sverige?"

//Sasu