I tisdags slutade i TV en lång programserie: Snyltgäster i folkhemmet. Jag har tittat noggrant på alla avsnitten ur programmet. Jag tänkte: "Vad har de andra sverigefinländare att berätta?" "Ger detta program svaret för mig om mina funderingar om att leva som tvålänning?" Varje berättelse gav ytterligare en bekräftelse hur vi sverigefinländare har det.

Över 30 år har jag bott i Sverige. Trots det pågår i mitt huvud analyser och motivation, hur skall jag hitta min plats i detta land.

Det kan kännas smärtsamt att längta efter till sitt fosterland hela tiden. Men jag försöker hitta positiva bitar ur det hela. Jag lever i Sverige med dess brister och möjligheter. Anpassning till det finska samhället skulle i nuläget vara något besvärligt.

Angående det kritiserade namnet för TV-serien.. Några snyltgäster är vi inte, men efter vad det pratades om i programmet, finns det en viss anledning till detta provocerande namn.

Den stora skaran av sverigefinländare har blivit på efterkälken i samhället. Isoleringen gör att samhällsengagemanget är lika med noll.

Förr användes ofta förälskningsordet av majoritetsfolket: Finnjävel. Jag har blivit kallad bara en gång till detta namn. Det hände i Bjurholm. Nu riktas motsvarande benämningar mot andra invandrare.

I sin helhet var programmet mycket bra och upplysande. Jag hoppas att svenska skolor kommer att använda detta program som utbildningssyfte. Jag önskar också att majoriteten börjar bli mera intresserad av minoritetsgrupper.

Vi berikar detta land mera än man tror.

//Sasu