Det finns det som är värre än att drömma om sms,

 

Så här bor jag. Hade det legat någon sanning i den gamla barndomsdevisen "ordning och reda, löning på fredag" så hade jag fått mig en saftig faktura imorgon. 

 

Men, ja, det är de här ytorna jag har att jobba med i mitt vandrarhemsrum och du skulle behöva både en och två bokstavsdiagnoser och pedantgener förädlade i flera generationer för att lyckas hålla det snyggt och prydligt. 

 

Hur som helst är det här jag bor. 

 

På dagarna… på dagarna äter jag lunch. Jag har lagt ut trevare till höger och vänster – Proffice, mejl till tidningar, kollat med universitetet – men än så länge fylls mina dagar av enbart lunchätande. 

 

Och… ja. Jag träffar ju lagkamrater på lunchen och på träningarna, men all övrig tid är total social härdsmälta. Fan, jag har för mig att jag inatt drömde att jag fick ett sms. Jag vaknade och tittade på mobilen. Inget sms. 

 

Om Svenska Akademin någon gång behöver uppdatera förklaringen under ordet "Ensamhet" i sin ordlista så är det fritt fram att använda ovanstående scenario. 

 

"Ensamhet": Ensamhet i sin ädlaste form är när en ung man på natten drömmer om att få ett sms. 

 

Nåja. Allt det här kommer ju ordna upp sig. Till slut kommer jag hitta en lägenhet. Till slut kommer jag att hitta någonting att göra (kanske hittar jag det redan imorgon då jag ska på möte med någon på universitets journalistliknande linje). Till slut kommer även en gravt socialt handikappad person som jag själv finna några att umgås med. 

 

Men tills dess vill man gärna känna att man uthärdar dessa lunchbaserade dagar för rätt sak. Att fotbollen, anledningen till att man sitter på sitt vandrarhemsrum dagarna i ända, går bra. 

 

Då är det inte särskilt bra att passa på att göra sin sämsta träning sedan fyraårsåldern då en hoppa-på-ett-ben-hinderbana blev för mycket för min outvecklade motorik. 

 

Jag hade inte ett rätt idag. Inte ett. 

 

Träningen i sig kan ha varit den lugnaste jag någonsin varit på. Någonsin, alltså. Vi värmde upp, körde en teknikcirkel i några minuter innan vi spelade uppställt spel där vad vi nog vågar kalla startelvan rullade boll mot ett försvarande lag. Det var främst här min skela högerfot och trögtänkta hjärna briljerade. 

 

Och så skottövning på det. Sedan slut. Jag tror aldrig att min puls nådde 100-strecket under hela träningen. 

 

Och, ja… jag vet inte jag. Men har man endast tre fotbollspass i veckan så… ja, det känns lite som slöseri. 

 

Jag önskar nästan att jag inte ifrågasatte saker. Att jag inte tänkte och grubblade så mycket över hur jag har det. Utan att jag istället kunde slå mig ner framför den gemensamma vandrarhemsteven, titta på "Sveriges värsta bilförare" och skratta åt alla dråpliga situationer där det skriks och rattar släpps och allt annat som kan hända i sådana högklassiga produktioner och glömma allt annat. 

 

Men men; imorgon är det löpträning och på lördag får vi lov att ta bollmässig revansch då Skellefteå gästar Gammlia. 

 

Och vi får aldrig tappa perspektivet på saker och ting, gott folk. Jag har det bra egentligen. Jag har hälsan. Inga akuta problem. Lite taskig fotbollsform bara. 

 

Jag påmindes ikväll om hur förgängligt livet är när en vän uppdaterade sin Facebookstatus. 

 

"138 timmar med Newcastle på FM, sen kraschade filen. Tack för kaffet". 

 

Tänk på det och ta hand om era Football Manager-savear.