Högre tempo och svårgissad startelva,

Det var lite bättre fart på träningen igår. Vi körde ett mindre spel, sex mot sex, som inte var alldeles för uppstyrt av olika regler. Det blev lite intensivt och det var inte igår. Det kändes som första gången sedan Sten Sture den äldre var i ropet. 

Alldeles för ofta lunkar man av Gammlia efter en träning på utan en svettdroppe i pannan. Det är uppställda spel, elva-mot-elva med massa regler och som mittback får man oftast bara stå, gå och lunka och är som mest inblandad i någon enstaka situation, tar högst ett par korta maxlöpningar per spel. 

Igår blev det äntligen lite mindre spel. Missförstå mig inte – jag gillar de stora spelen, med de stora ytorna att rulla boll på, mest. Men det känns som att intensiteten och farten på träningarna är det viktiga. Att det blir lite kontakt, närkamper, lite riv, lite slit och ibland även lite skrik och skäll sinsemellan. 

Man kan inte bara stå och smårulla boll med en puls kring hundrastrecket – och sedan när helgen kommer förvänta sig att man ska kunna hoppa in och helt plötsligt höja tempot för att matcha…. säg Sundsvall över 90 minuter. 

Att springa runt en löparbana är en sak – men det räcker inte. Den verkliga matchkonditionen hålls bäst upp genom bra fart på träningarna. Som det har känts hittills så har det varit för lite fart, för mycket vila och stillastående och den där känslan av att man verkligen offrar sig och går på knäna för att vinna ett spel på träning har inte infunnit sig. 

Men som sagt; det var mycket bättre igår och jag hoppas att det håller i sig. Att vi varierar de storskaliga, lite långsammare och lågintensivare övningarna med fler intensiva smålagsövningar. 

Det var för övrigt väldigt svårt att utröna hur startelvan ser ut imorgon mot Giffarna. Jag var ensam mittback i ena laget som skulle anfalla under elva-mot-elva-spelet, flankerad av Hampus och Jonas. Skellefteåkeepern i mål. På innermittfältet fanns Lundström. Böni och Calle på topp. 

I andra laget spelade Marko och Jocke, Ali och Wennebro på mitten, Robin och Robin på topp. 

Jag vet inte, man brukar kunna avläsa startelvan på sista träningsdagen innan match – men den här gånger har jag fan ingen aning. 

På gårdagens träning fanns två spelare från Division IV-laget Obbola med. "Alla heter Glenn i Göteborg" är en gammal ramsa men verkar med lätthet kunna göras västerbottnisk genom att sjunga "Alla heter Jimmy i Obbola". 

Båda hette nämligen Jimmy och under säsongen så ska vi ha något sorts utbyte med Obbola, förklarades det. 

Idag har jag svarat "ja" på en fråga jag hemma i Sundsvall nog skulle skrattat bort som ironisk: 

"Vill du att jag ska förboka en biljett till dig till daminnebandymatchen som spelas klockan sju på fredag kväll?"