Umeå FC – Härnösands FF 7-3 (4-0),

 Vi bodde på Hotel Baltic över lördagsnatten. 

 

Jag vet inte hur stora deras vinstmarginaler är i restaurangen – men att bjuda på middagsbuffé strax efter att ett helt lag fått löpa sig harmynt i nittio minuter mot Superettanmotstånd, det kan inte Hotel Baltic tjänat många kronor på. Bara lilla jag, och säkert många med mig, roffade i sig en halv lasagneform. 

 

Sedan, efter att några av oss noterat att ännu ett Stryktips gått i stöpet och Johan Larsson räknat in slantarna efter att dennes "säkra Umeå-innebandy-trippel" suttit, begav sig stora delar av laget till Biteline för att se kvartsfinalen i FA-cupen mellan United och Arsenal. Det röda äckellagets 2-0-seger sågs till tonerna av varsin smäckrare glassbägare som det var nästan jobbigt att läppja ner. 

 

Kolhydrater, det är – vad än LCHF-dietisterna säger – grejer det. Framför allt efter match. 

 

En i sanning sämre natts sömn – jag är ändå van att sova på en bädd av frigolit i studentrummet, men på Hotel Baltics trassliga tältsäng gick det inte att få mer än någon enstaka sömnblund – så var det söndag och match igen. 

 

Tiden 14.00 gjorde att det resonerades som så att det fick räcka med en senare frukost vid halv tio. Efter frukosten, vid 11, var det snack.

 

Och vilket snack sedan. Jag tror vi var klara på inte mindre än en timme och en kvart. Vi var väl… inte helt nöjda med GIF-matchen och så pratades det stort och smått om allt som har med UFC anno 2011 att göra. Och så lite, lite om Härnösandsmatchen, då. 

 

Själva matchen då:

 

Vi mötte Skellefteå härom veckan, när jag debuterade i UFC-blått. De rullade ut oss i första halvlek, hade ett grundspel efter backen där de spelade  sig igenom mittfältet och… och… och Härnösand, som likt Skellefteå är ett Division II-lag, hade ingenting av det här. Det var långa bollar på Be... Alen och även om jag var ännu sämre i huvudspelet idag – jag kände mig lika otajmad i luften som en pelikan som fått näbben fylld till bredden av bly – så hade vi inga som helst problem att freda vårt mål i den första halvleken. Härnösand hade ju verkligen inget spel. Inga idéer. 

 

Framåt, då? Jo, när det inte var ett svartklätt, taggat Superettanlag som stod i vägen på andra sidan planhalvan utan ett segt, felplacerat och slött Division II-gäng – och då rullade det faktiskt på riktigt, riktigt bra. Robin Nilsson och Calle kompletterade varandra perfekt. Robin mötte boll – Calle i djupet. "En stor och en liten"-forwardsduon är nog en av fotbollens äldsta kombinationer och finns nog nedpräntad på någon gammal pergamentsrulle från medeltidens England. Och idag fungerade den perfekt. 

 

Robin sög in det mesta, vände ofta förbi sin markering och spelade enkelt. Och Calle – ja, han var överallt. Djupledslöpte in någon balja, halvsprångnickade in en annan på första stolpen och hade vad vi efter Zlatans genombrott lärt oss att kalla "show" med tröga Härnösandsbackar. 

 

Calle stod för ett enligt bokens alla paragrafer äkta hattrick och vi klev in till pausdrickat med en synnerligen välförtjänt 4-0-ledning. Eller; dom klev in. Jag klev av. Jag, Jonas, Vlado som spelade nittio i lördags bytte i paus med Marko, Lundström respektive den unga Teg-målvakten som följde med oss på turnén. 

 

Jag vet inte riktigt vad man kan sätta fingret på i andra – när vi släpper in tre mål mot detta, snällt uttryckt, beskedliga Härnösandslag – men vi tappar väl kanske lite av fokuseringen. Vi snackade i paus om att fortsätta som i första, att inte tappa drivet, motivationen och fokuset utan ånga på och försöka "göra 10-0" istället för att falla ner i deras tempo och bara spela av matchen. 

 

Men… ja, det har ju en tendens att inte alltid bli så i spelet fotboll att ett fortsätter köra över det andra laget i nittio minuter. Andra halvlek slutar 3-3. Kanske är det Härnösand som höjer sig en aning, men allra troligast är att vi slappnar av en aning. 

 

De höjde åtminstone aggressiviteten, Härnösand. Så mycket står helt klart. I första hann de knappt in i en enda duell – i andra så… ja, de kanske inte kom in i tid – men någon halvsekund för sent var de alltid där och smällde på. Riktigt fult ofta och det blev riktigt upprört på UFC-bänken många gånger. 

 

Marko åkte ut på två relativt oskyldiga fällningar mot Skellefteå – men när ett koppel Härnösandsspelare gick bärsärk och exempelvis sparkade ner Calle någon sekund efter att han placerat dit sin fjärde strut i nätet så delades det på sin höjd ut någon varning. 

 

… däremot var det som vanligt – så här i träningsmatchsammanhang – väldigt, väldigt viktigt att inkasten togs på exakt rätt ställe och att det blåstes på rätt sätt inför en kort frispark på mittplan. 

 

Det var få saker jag skämdes över när jag visade upp Sundsvall för mina UFC-lagkamrater. Bitelines glass var god, till exempel. Stadskärnan är fin. 

 

Men den medelpadska domarkvaliteten; den skäms jag över. Har alltid gjort. 

 

Bussen vände hem. Jag stannade. Tänkte passa på att äta upp mig av riktig, gratis mat och sova på annat än frigolit under några dagar hemmavid. Tillbaka i Umeå lagom till dess att fotbollsträningen tar vid på tisdagkväll.