UFC – Umedalen 5-1 (4-0),

 

Men jag tror lite av min skriv- och analyslusta sögs ur mig under de gråa, sega, trista nittio minuter som var UFC-Anundsjö. 

 

Nåja, vi börjar väl med det trevliga; lördagsmatchen. 

 

Man behöver inte ha bott i Västerbotten mer än någon månad för att ha förstått att det är lite av ett speciellt möte. Lite som att, väldigt hårt uttryckt, årets UFC tog sig an UFC:s veteranlag. 

 

I Umedalen fanns ju före detta UFC-spelare som fjolårets skyttekung Danny Persson, mittbacken Janne Jonsson, gamle UFC-(och även GIF ett år väl?)målvakten Petter Augustsson, mittfältsräven Henrysson och… ja, några till som jag fick uppräknade för mig men som glömts bort. 

 

Och en viss bloggkollega på VK, Fotbollsbloggens Emanuel Otterhall, skrev inför matchen att han trodde att det skulle bli alldeles för jämnt med tanke på vad det egentligen ska vara. 

 

Under matchens första fem minuter så verkade det också stämma. Umedalen satte press på oss, Danny vann några luftdueller och de fyllde på i djupled. Ja, det kändes som att de tryckte ner oss lite i skorna omgående. 

 

Men… Men. När Arestav stänker dit 1-0 från distans tidigt med ett skott vars bollbana inte ens Pythagoras och grabbarna i sina badkar skulle kunnat förklara så tar vi över. Totalt. 

 

Lite av nervositeten – det är ju inte ens särskilt överdrivet att benämna den här träningsmatchen i mars som ett riktigt prestigemöte – släppte och vi släppte lös det spel som vi tydligen alltid haft inom oss men inte riktigt släppt ut i träningsmatchandet hittills. 

 

Instick till innermittfältare, uppspel på forwards, tillbakaknackningar, spelvändningar men framför allt – djupledslöpningar. Kanske lite väl mycket djupledslöpningar, det pratade vi om i paus, men vafan… Umedalens backlinje bad ju om det när man stod så naivt högt som man gjorde. 

 

Vi utnyttjar väl någon av alla dessa djupledslöpningar – men våra finaste anfall är ju när vi hittar Robin Nilsson som i sin targetroll spelar tillbaka på innermittfältare som i sin tur hittar djupled på yttrar. 

 

Kort och gott; vi gör en mycket bra halvlek. Springer in fyra mål och har väl bud på några till. Defensivt så vinner Danny, som verkar som karvad ur ett stenblock, det mesta på huvudet och skarvar och har sig – men det leder ju inte till någonting. Jag tycker vi har bra koll halvleken igenom. 

 

I pausvilan pratar vi om att vi kanske lyfter lite för mycket i djupled – även om det många gånger fungerar – och att vi ska försöka spela oss mer igenom mitten och variera oss. 

 

Och… tja, jag kände mig lite halvtafflig med bollen i första halvlek – men i den andra så vågade jag driva upp bollen och kände ett oerhört lugn med kulan vid fötterna. Främst på grund av att Wennebro och Lundström hela tiden gjorde sig spelbara på innermittfältet. 

 

Framför allt Lundström försökte jag hitta hela tiden. Jag satt in bollen på honom i tid och otid och han löste alltid situationen och skapade något kreativt. Jag kunde smälla in bollarna i knähöjd och han tog emot och spelade vidare. 

 

Fan, jag hade kunnat tagit fram ett luftgevär och skjutit saltstänk mot Lundström igår och han hade tagit ner och fördelat saltkornen. Typ. 

 

Vi spelar lika fin fotboll som i första, har bud på ett antal mål till. Robin Nilsson bränner två "straffsparkar" från väldigt nära håll bland annat och vi fick lita oss till lagets kanske allra mest pålitliga målskytt för att spräcka andra halvleks-nollan. 

 

(För folk som inte kan läsa mellan raderna vill jag bara förtydliga;

 

Jag gjorde mål.

 

Jag gjorde mål!

 

JAG GJORDE MÅL!)

 

… lite onödigt dock. Det kändes som att Hampus perfekt smekta inlägg kan ha gått in vid bortre även om jag inte knoppat in den. Och första målet i UFC-tröjan kostar, precis som första gången du bär lagkaptensbindeln (i mitt fall borta mot GIF Sundsvall), en tårta. Jag måste alltså bjuda på tårta två gånger inom den närmsta framtiden. Det är inte optimalt att behöva köpa fyra, fem styckna färdiga tårtor när man vid varje månadsslut tittar ner i lönekuvertet och konstaterar att rent ekonomiskt skulle man lika gärna kunna arbeta som grindpojke i Ekvatorialguinea. 

 

Men jag hann aldrig göra någon snabb kostnadskalkyl i huvudet när bollen var i luften utan nickade till. 

 

Umedalen får göra ett mål då Marko fallit i en-mot-en-duell mot Danny och till råga på allt gjort illa axeln. Och generellt defensivt så känns det, åter igen – det här har varit återkommande, som att vi tappar mittfältet en aning i defensiven och det blir lite hawaii på slutet med böljande spel och för många kontringar emot. 

 

Men men. Vi kan konstatera att det faktiskt skiljer en division mellan oss och Umedalen av någon sorts anledning. Vi kan också konstatera att vi faktiskt kan spela fin, offensiv fotboll. Något vi dolt väl i de flesta av de tidigare träningsmatcherna. 

 

… och samtidigt kan vi väl konstatera att inte ens i en brunkar-sparka-långt-och-spring-mycket-serie som Norrtvåan så räcker det inte med att ha rutinerade och meriterade spelare på många av positionerna? Umedalen verkade inte ha någon riktig grundidé och lär väl åtminstone inte leka hem tvåan. 

 

Dagens match? Njäe. Jag orkar inte. 

 

Ni som var där såg nittio sega minuter där vi förvisso skapar nog med chanser för att vinna med åtminstone 3,4-0 men inte imponerar. Ni andra – ja, ni missade ingenting av värde. Ni satt bättre framför teven och den transparanta text-tevesidan 377 medan ni förbannade Parmas ledningsmål borta mot Samparna. 

 

… det var aldrig några problem att spela ett antal matcher per dag när man var yngre och var på cup. Bara man fick sig en ostfralla och kanske en glas päronläsk från den arrangerande klubbens fikastånd efter slutsignalen så var man pigg och fräsch till nästa match någon timme senare. Nu, vid tjugo års ålder, får man konstatera att man håller på att bli gammal. Mina ben tröttnade en del under Anundsjömatchens andra halva och alla småsmällar som man drog på sig men aldrig kände av under lördagen ömmade något väldigt under söndagen.

 

Minns ni Alfalfa från "Busungarna"? Jag har tydligen inte bara ärvt hans frisyr utan även hans spensliga kroppshållning.