UFC – IFK Luleå 5-1 (3-1),

 Min kompis fick tag i en tvådagarsbiljett till Umeå Open till slut. Men i den här bloggen har vi inte utrymme för att skriva om vad avlägsna vänner håller på med på sina fredagskvällar. Sånt avhandlar vi här. 

 

… han fick den dock inte på grund av att hans kompis hade en blogg på länets största tidningsportal och vi kan därför plocka bort "Dina bloggläsare kan ordna saker som du ber dom om" från listan över fördelar man får genom att driva en blogg. 

 

Jag å min sida tänkte skriva några rader om lördagens match. Den här bloggen har genomgått en tvådagars inläggstorka som må vara vardagsmat på de flesta andra VK-bloggar men som inte är värdig en UFC-blogg av den här kalibern. Så nu åker vi igen; 

 

Vi har ju mött det ena gänget efter det andra från den sparka-och-spring-avgrund jag föreställer mig att Division II Norrland måste vara. De har inte satt oss på något ordentligt prov. Inte tvingat UFC anno 2011 som lag att ge några svar till den undrande pöbeln. 

 

I helgen mötte vi så äntligen Division I-motstånd när nykomlingen IFK Luleå gästade Gammlia. Och, tja, de satte väl inte heller oss på några större prov. Krävde oss inte på några svar. 

 

Men resultatet 5-1 mot en seriekollega måste väl ändå ses som något form av svar i sig? 

 

Nu får vi i och för sig ett billigt ledningsmål halvdussinet minuter – sånt förändrar alltid en match på något sätt – men jag tyckte att vi redan från minut nummer ett tog tag i taktpinnen och visade vart det tyngre skåpet i mahognyträ skulle skulle stå genom några fina kombinationer med rappt passningsspel. 

 

Rent generellt så kändes det, matchen igenom, som att vi gick ut till match mer taggade och fokuserade än vi gjorde till exempelvis förra veckans två avslagna bataljer. Det här var ju det lilla test av Division I-motstånd vi hade kvar innan seriestart. 

 

… men så mycket till motstånd var det då inte. Har inte Luleå några moldaver, ryssar eller åtminstone halvannan balt av hög kvalitet att plocka fram ur rockärmen nu fram tills seriestarten så kommer de få det oerhört tufft i Division I. 

 

Några att lyfta fram lite extra från segern: 

 

Simon Mårtensson kan nog ha spelat till sig en startplats med sin forwardsinsats i lördags. Förra helgen, då han spelade söndagsmatchen mot Sollefteå, såg han mer än lovligt ringrostig ut efter att nyss ha kommit tillbaka från sina knäproblem. Det var inte mycket som stämde i kombinationen tankeverksamhet-fötter och trots två mål så såg det ofta väldigt taffligt ut i avslutsmomenten. 

 

Men nu, efter en riktig femdagars träningsvecka där han varit riktigt het på spelövningarna, var det något helt annat. Han tappade inte många bollar som target utan spelade enkelt på få tillslag och sökte sig nya ytor – och då och då kom han också stormande i djupled. Som när Jonas Nilsson hittar honom med en perfekt avvägd lyftning och han fri rullar in 2-0-målet. 

 

… det ultimata beviset på hur het Mårtensson var i lördags var ju att  han faktiskt är på och styr Erik Lundströms 4-1-skott omedvetet (väl?) med bakhuvudet på ett sätt som ställer målvakten. 

 

Andreas Johansson fick spela innermitt tillsammans med Lundström i Wennebros frånvaro och gör det med mer än den äran. Han gör det helt fantastiskt… för att vara Andreas Johansson. Om man nu kan skriva så utan att få det att låta som en sågning. Men han kommer ändå ifrån spel i Division IV, är väl på väg att lånas ut till Robertsfors för matchning i Division III och jag har nog känt att han haft en liten bit kvar i utvecklingen tills det att han varit redo att kliva in i ettan. 

 

Men här går han in mot Challe Sampson, ex-allsvensk i Assyriska (förvisso en väldigt trött Challe Sampson som får stå som ännu ett bevis för att om man en gång spelat en allsvensk säsong så kan man åka runt och tjäna pengar på sin fotboll långt, lååångt efter det att alla sorters bäst-före-datum gått ut), och vinner mittfältsmatchen, spelar enkelt men effektivt och kämpar på – trots att orken tröt i andra – i nittio minuter på ett fantastiskt positivt sätt. 

 

Det var riktigt roligt att se. 

 

Marko gjorde en riktigt bra match, intill den där trassliga resen vi lärt känna som Erik Löfgren och som i lördags snöat in på att slå för svåra bollar ut över sidlinjen, och har spelat upp sig väldigt de senaste två matcherna. Han har slipat bort överaggressiviteten men fortfarande bibehållit hårdheten och vann i lördags alla dueller – även om det blev ytterligare en (förvisso halvbillig) varning. 

 

Erik Lundström är alltid bra. Det behövs knappt skrivas längre. 

 

Sammanfattningsvis var det här nog vårens bästa match hittills. Jag tyckte vi snäppade upp det mesta när vi skulle spänna musklerna mot en seriekonkurrent. Och vi fick oss ett litet svar på var vi står så här med två veckor kvar till seriestart. 

 

Det har hunnits med en del ytterligare aktiviteter i helgen som jag ska försöka utvärdera när jag får tid över och jag lämnar er tills vidare med en cliffhanger: 

 

Vad gör Erik Lundström, elitfotbollsspelare på 23 år, och pensionerade Gerd, ledgångsreumatiker på 69 år, gemensamt på en söndagseftermiddag?