This one goes out to all you grandma’s out there,

Sedan vi hördes sist har jag hunnit hoppa av skolan. 

 

Mer, mycket mer, om det här. 

 

Vi kan konstatera det dramatiska avhoppet, efter bara några trassliga dagar i skolbänken, så här: 

 

Jag vet inte hur många gånger jag fått ta del av historien om den unga, ensamstående småbarnsmodern som sliter dubbla skiftarbeten för att skrapa ihop till hyran. I filmer, dokumentärer och tidningar. 

 

Men vem höjer rösten och berättar historien om den unge, medellöse mannen som försöker driva sin fotbollskarriär framåt samtidigt som han kvällstid sitter hukad över datorn för att på tangenterna hamra fram något lättsmält kåseri till alldeles för få läsare – samtidigt som han måste pallra sig upp i den okristligt arla morgontimman vi känner som 06.30 för att masa sig till skolan? 

 

Den unge mannen som dessutom tvingas föra detta trefrontskrig under ett ekonomiskt åskmoln som gör att han vid varje månadsslut får vända på varenda mynt för att kunna ställa något annat än knäckebröd och örtsalt på middagsbordet?

 

Det är dags att lyfta fram dessa unga män – som kämpar och sliter vareviga dag i vårt avlånga land – i ljuset. 

 

Om någon tidningsreporter läser det här och blir sugen på en reportageserie om denna illa belysta klick i samhället så lovar jag att ställa upp bakom pixlad bild och fingerat namn. 

 

Sedan avhoppet i onsdags ägnar jag mig nu helhjärtat åt fotbollsspelandet och bloggandet. 

 

Det kan säkert låta som en trist, tom och meningslös tillvaro för vissa. Men skulle inte även deras hjärtan mjukna när de får ta del av den här dialogen som utspelade sig efter onsdagens löppass?

 

Henke Sennström: Du, du fick beröm för bloggen din av Sanna. 

Jag: Av vem? 

Henke Sennström: Tjejen i kassan på TC. 

Jag: Jaha. Trevligt. 

 

(Jag la inte så stor vikt vid det. Vem gillar inte den här bloggen? Jag siktar på driva den här bloggen med sådan briljans att den gör att jag skjuter mot öppet mål vid alla sorters sociala möten med jämnåriga damer framöver. Jag måste åtminstone hoppas på det, annars har jag tyvärr inga realistiska utsikter alls på den fronten. 

 

… även om jag, som i det verkliga livet besitter den sociala kompetensen hos en grävling, även i ett sånt utopiskt scenario med största sannolikhet kommer att snubbla bollarna över.)

 

Erik Lundström: Jag skulle också föra vidare beröm…

Jag:  Jaha.

Erik Lundström: …från min mormor. Hon har nyss skaffat internet och din blogg var typ det första hon läste. 

 

Det ögonblicket kan ha varit min finaste stund som bloggare. Jag sitter i detta nu på en buss hem till Sundsvall – jag ska hem och hämta överflödig lyx såsom säng och teve inför inflytten i min nya Fritzl-boning – och knapprar ner detta inlägg på en internetlina som någon mellanstadielärare i fysik verkat knåpat ihop med lite folie och en tändspole. Jag har uppkoppling i några sekunder i taget. 

 

Men nu när jag vet att Erik Lundströms mormor sitter och har gjort sig besväret som så få pensionärer orkar med – det är ju så mycket enklare att slå upp en korsordstidning än att att ens uttala "vindåws" – och knappat in den här sidan så är det alla gånger värt det. 

 

Så, Erik Lundströms mormor, nu har jag svamlat nog om personliga icke-ämnen. Till fotbollen: 

 

Idag hade vi fotbollsträning. Din dotterson är innermittfältare. En hårt arbetande sån som ska löpa hela matcherna, vinna duellerna och hela mittfältskampen. Han ska vara en tvåvägsspelare, en krigare, en kämpe. 

 

Idag glassade han runt på träningen i ett par flashiga, nästan skinande och bländande plastdojor i gult. Såna där som skulle sticka i ögonen på folk även på en berlinsk Pridefestival. 

 

Så mormor, nästa gång du ser honom; nyp honom i örat från mig.