Umeå FC – Östersunds FK 2-1 (0-1),

Det brukar väl te sig så att när det närmar sig seriestart, när försäsongslunken har lagt sig och när folk börjar intressera sig – åtminstone så smått – för Umeå FC och Division I Norra så ökar man frekvensen på sin öronmärkta UFC-blogg och bjuder pöbeln på massa initierat och intressant. 

 

Men här, på den här UFC-bloggen – som jag tror är den enda i sitt slag som inte uteslutande handlar om dumma amerikaner som bankar sönder skallen på varandra, gör vi tvärtom och bjuder lagom till genrepshelgen på en nästan fyra dagar lång radioskugga. 

 

Jag är lite av en mästare på bortförklaringar, men den här gången behöver jag inte ens gräva särskilt djupt i mitt bortförklaringsregister. 

 

Jag har flyttat från Sundsvall till Umeå. På riktigt. 

 

Den här helgen har flugit förbi i ett enda långt svep av lyftande, bärande, åkande, städande och finputsande tillsammans med mina ömma föräldrar. 

 

Igår kväll var i stort sett allt på sin plats och jag hade kunnat slå upp ytterdörren och säga som min gamle konfirmationspräst alltid sa när han bjöd på en läppmun sämre rött och ett torftigare, till råga på allt okryddat, oblatchips på onsdagseftermiddagarna: 

 

"Kom, nu är allt tillrett". 

 

… ja, om jag hade haft några vänner, det vill säga. 

 

Nåväl, mitt i detta töcken av flyttstädsdamm och svett har jag spelat en fotbollsmatch. 

 

Mot det Östersunds FK som jag spelade för förra hösten. 

 

Mot det Östersunds FK som jag nickade ner i avgrunden. 

 

Jag fick ingen perfekt fysisk uppladdning till matchen (jag klev upp vid den okristliga timmen vi flyktigt lärt känna som 06:00 och packade, donade bar soffor, sängar och diverse flyttkartonger innan jag bilade i knappa fyra timmar), men frågan är om jag inte fick den perfekta psykiska uppladdningen inför just den här matchen. 

 

För mitt i allt flyttrus hann jag aldrig med att grubbla över hur jag skulle bli bemött av den stackars skara som jag med min illa avvägda hemåtnick kastade ner i den sparka-och-spring-skärseld som jag fått för mig att Division II Norrland är. 

 

Skulle spelarna ge sig på mig på planen? Skulle sportchefen Daniel Kindberg råka i luven på mig redan i spelargången? 

 

Sånt hann jag aldrig grubbla på inför matchen – men när den väl drog igång kunde vi snabbt konstatera en sak; Östersunds FK skulle ge oss inte bara en match, utan en jävla kamp och kraftmätning – framför allt fysiskt. 

 

Och det var, med en vecka kvar till seriestart och lite väl mycket puttinuttande i träningsmatchandet hittills mot för dåliga lag som lagt sig slagna redan från start, precis vad vi behövde. 

 

Jag tänker inte gå in så mycket på spelet – alla som satt på Gammlias läktare i lördags såg hur pass svårt vi hade att rulla boll mot det aggressiva ÖFK-presspelet och den snåla motblåsten – utan bara konstatera kort att det var väldigt dåligt i den första halvleken och bara en aning bättre i den andra. 

 

Men; vi fick stå upp, stångas, fläka oss och smälla på från första minut till den nittionde. Det är det jag tar med mig från den här matchen, att för första gången den här säsongen så kände jag den här blodsmaken i munnen. 

 

I tidigare träningsmatcher har jag oftast kunna försöka lösa alla situationer genom att lunka in i situationen, gå dit halvtafatt och ändå kunnat komma ut med bollen allt som oftast. 

 

Här behövde jag fläka mig och satsa exakt hundra procent i flera glidtacklingar, axel-mot-axelsituationer och femtio-femtio-dueller. Det brann till lite i min vanligtvis sansade skalle som det ska göra. Den där nu-jävlar-är-det-allvar-och-ingen-ska-över-bron-och-knackar-ens-den-där-jävla-Bocken-Bruse-på-så-sparkar-jag-omkull-honom-lågan tändes. 

 

Och så vann vi matchen till slut. Det är inte att förringa nu när vi närmar oss serien och segrar plötsligt är det enda som räknas. Och Jonas Nilssons frisparksfot – han har dunkat in två identiska dykträffsfrisparkar senaste matcherna – kan förhoppningsvis vara värd några poäng i år. 

 

… ÖFK? Deras nya engelsmän – den speldirigerande, offensiva mittbacken och targetspelaren som sög in nära på varenda boll matchen igenom – var riktigt bra och med den bredd de har på truppen så ska oddset 2,15 på serieseger egentligen vara väl förräntade pengar över ett år. Tänk dock på att det är Division II, en mycket svår och lurig serie med många fallgropar, så pynta inte in hela er förmögenhet utan nöj er med att sätta barnens framtidsfonder på spel. 

 

Jag fick dispens från söndagens match med tanke på att jag ville flytta in och göra klart medan jag hade mina flyttlakejer, tillika föräldrar, på plats i staden. Så tyvärr kan jag inte annat än tala utifrån hörsägen och konstatera att "det var en ganska tråkig och dålig match där Mariehem var sämre än förväntat". 

 

Jag har inget internet i min nya lägenhet, UmeNet skulle tydligen ha mellan fem till tio arbetsdagar på sig att ordna det, så jag har för den suktande pöbelns skull vandrat i tiotalet minuter till mitt gamla kollektivrum för att slå mig ner vid ett skrivbord i det annars helt urflyttade rummet och börja skriva på en lång harang bara för att delge pöbeln sina tankar om helgens genrep. 

 

Om ni visar tillräcklig uppskattning genom att klicka på tumme-upp-knappen så kanske jag gör samma rutt imorgon för att skriva något om kvällens kick-off och kanske någon rad om mitt morgonpass på IKSU som imorgon kommer att bestå av ett program som heter "Aqua + Mind". Det kanske bara är jag och mina fördomar, men ett gympass som innehåller det engelska ordet för "sinne" borde bjuda på flummiga anekdoter att blogga hem om.