Som utlovat,

 Se där. Vill man ha många tumme-upp-tryck så ska man inte ödsla tid och kraft på att få till någon fyndig slutkläm. Man ska helt enkelt uppmana folk, rätt och slätt, att trycka på knappen ifall de vill återse ens trassliga penna. 

 

Jag tackar för trycken, den där tummen är som en kanyl av Vasaplans allra renaste substanser rakt in i aortan för en dagdrivande bloggare som mig själv. Men det är ju inte riktigt enbart därför jag sitter här, i mitt tomma, urstädade rum ikväll igen. 

 

Nej, om ni lärt känna mig rätt under den här dryga månaden så borde ni förstå att jag fungerar ungefär som forntidens nomadfolk. Men jag går inte dit det finns mat eller vatten utan lever snarare efter devisen att "jag går dit det finns ett jackpottkryddat Europatips att lämna in och följa". 

 

Gårdagskvällens kick-off på Folkets Hus? 

 

Det här är vad vi tar med oss: 

 

 

Det är nästan så att jag tror att om grisen som bistod oss med denna fläskytterfilé vetat om att det var så här han skulle till att bli serverad så skulle han ta emot slaktmaskens patron med ett leende på läpparna. 

 

Det serverades pommes frites, ganska enkla sådana, som tillbehör på sidan om och jag övervägde nästan att inte ta några – bara för att jag inte visste var det var tänkt att jag skulle lägga dem på tallriken. 

 

 

Desserten var också en fröjd för ögat. Notera gärna de nätta ränderna av drottningssylt under det lutande rånet. Det hann aldrig jag göra igår kväll innan jag snabbt svepte in hela tallriken i ett virrvarr av bär när jag med rånkanten försökte få mig en munfull sylt att läppja på. 

 

Hur det smakade, alltihop? 

 

Jo, jag kan säga som så att mitt gomsegel bjöds upp till en svängig hambo-mazurka som alla mina orala smakorgan hoppas kunna leva på i åtminstone resten av denna rensa-kylen-från-gamla-rester-vecka. 

 

Om vi tar med oss något som inte var kalorimässigt från kick-offen? 

 

Njäe. Hela spelartruppen var på plats – och det gjorde att vi nog var en majoritet. Intresset verkade, som jag förstod det på de jag pratade med, svalare i år. Ifjol hade det tydligen varit fullsatt i en dessutom större lokal och hela det västerbottniska mediaetablissemanget hade bevakat spektaklet. I år satt där en luttrad gammal reporter med ett block på bakersta stolsraden. Ingen fotograf hade han med sig och jag kunde inte undgå att undra ifall det inte var så att han satt och låtsasskrev i blocket bara för att få sig en bit fläskytter. 

 

Hur förklarar vi det minskade intresset från fjolårets kick-off? Jo, låt oss ställa fjolårsförvärvet Robert Mambo Mumba, kenyansk landslagskapten med ett antal allsvenska säsonger bakom sig, mot ett av årets förvärv, Erik Löfgren, en mittbacksrese av trassligaste mått vars främsta merit är att ha nickat ner sitt fjolårslag i Division II – och bilden kanske klarnar en aning. 

 

Ordföranden pratade en del, tränarna fick prata lite, Lundström och Ali fick äntra podiet och svara på en del frågor, men det talades väl inte i några rubriker från några håll. 

 

… enda nyheten för mig var att man förklarade hur liten organisationen var och att UFC – som mig veterligen har siktat mot Superettan i ett flertal år nu – har Division I Norras näst minsta omsättning. 

 

Imorse steg jag upp i den otta vi känner som 07.30. Allt för att, till de efterlängtade tonerna av TV4:s Nyhetsmorgon som varit saknad under min flera månader långa tevelösa period, göra mig redo för mitt pass vattengympa vid niosnåret. 

 

Jag blev positivt överraskad av det Aqua Power-pass jag besökte med Lundström. Där var det, som Power-delen i namnet antyder, bra kräm i styrkeövningarna. 

 

Bara Aqua (förvisso + Mind som vi ska återkomma till) var mest som det låter… bara vatten. Man var i vatten. Och med man menar jag i det här fallet ett tjugotal pensionerade tanter, några gubbar med välkammade silverrävskalufser – och så jag. 

 

Jag försökte så gott jag kunde och sprang med extremhöga knän när det skulle joggas och så vidare – men det blev inte särskilt jobbigt för det. 

 

Och kanske var ett lugnare pass i en skönt tempurerad bassäng vad jag behövde efter ett ganska tufft ben- samt överkroppspass på IKSU under måndagen. 

 

Jag kan rekommendera vattengympan för de som inte har någonting att fylla ut morgonkvistarna med – eller för den som, inspirerad av julaftonsklassikern Kan du vissla Johanna?, vill hitta sig en farmor.  Betyget hade stannat vid två starka solar – om det inte vore för att passet avslutades med något som hette något så flummigt som Mind. 

 

Jag visste inte vad jag skulle vänta mig. Skulle vi idka vodoo? Skulle vi böja skedar med tankekraft? 

 

Nej. Vi skulle ligga i det skönt tempurerade vattnet, vilandes med tyngden fördelade på ett antal flytdon och fokusera på andningen. In och ut, till tonerna av någon symfoni, ut och in – i femton minuter. 

 

Muhatma Gandhi hade framstått som en adrenalinstinn, testosteronpumpande fotbollshuligan om han ställt sig jämte mig efter femton minuters djupandning flytandes jämsmed vattenytan. 

 

Aqua + Mind i korthet: 

 

Intensitet: 1/5. 

Klassdamstäthet: 0/5. 

Tanttäthet: 5/5. 

Feel-good-känsla: 5/5. 

Totalbetyg: 3/5. 

 

Jag har en del ytterligare att berätta – men det får bli imorgon då jag, som den överambitiöse bloggare jag är, åter lär leta mig till denna urstädade lilla skrubb bara för att tillgodose pöbeln. Nu ska jag försöka ta mig och min dataväska helskinnade igenom det rövarstråk som är Teg by night och få mig en bättre natts sömn.