Körling,

 Förrförra onsdagen fick vi visa upp våra dansant böljande höfter under ett Zumba-pass i Holmsund. 

 

Och igår var det dags igen för en ny ploj-aktivitet i regi av Vinnie Jones gamle polare Berndt Boström – allt för att svetsa ihop årets nykomponerade UFC-trupp inför Division I-säsongen. 

 

Sist läckte det ut några dagar innan att det var just Zumba det skulle handla om, men den här gången var det fortfarande ovisst när man satte sig i Hampus bil för lift till Nolia-hallen. 

 

Döm av min glädje när det vid samlingen förkunnades att det skulle spelas curling. Jag kommer ju nämligen från Sundsvall, som ofta beskrivs som "staden mellan bergen" men kanske än mer ofta benämns som, kort och gott, "Curlingstaden". Staden där curlingätten Carlséns framgångar på de kanadensiska isarna skänkt invånarna stor glädje och stolthet samtidigt som de varit förebilder för alla stadens gatsopare, murare och alla andra som livnär sig på att arbeta med kvastar och stenar. 

 

Det var därför ingen skräll att jag utsågs till skipper i ett av de sex lagen; Lag Defence, bestående av mig själv, Hampus Wallgren, Jonathan Jonsson och Jocke Kvist. 

 

Kvist och Wallgren var dessutom de enda två i spelartruppen som provat på det här med curling tidigare. Lägg då till att lagets skipper inte bara innehar den satta kroppshållning som gjort Anette Norberg till världsmästare utan även kommer från curlingstaden Sundsvall och det var inget snack om vart favoritskapet låg på förhand. 

 

Maths Elfvendal, den skadade andramålvakten som – ytterst märkligt på en sån här team-building-dag – inte fick vara med i något lag utan sitta och titta på när bland annat materialare Ruarid fick fylla ut de sex fyrmannalagen, fick istället moloket agera pressfotograf för UFC-bloggens räkning. 

 

 

Den förmodade stjärnskippern Erik Löfgren, iklädd den traditionella vita skipperjackan, visar upp en muskulös curlingröv samtidigt som han planerar sin första sten. Notera gärna hur det lyser av förväntan i sopare Wallgren och Jonssons ögon när de för första gången ska få se vad en ung man från curlingstaden Sundsvall kan göra med en sten och en glidsko. 

 

 

Titta på den där knäföringen och hållningen. 

 

 

Marko Mihajlovic bevisar med sitt sittande skräddarstilsfrånskjut att i Bosnien så sitter inte hela familjen klistrad framför teven när en fryntlig mattant försöker placera stenar i ett bo för att vinna ett OS-guld. 

 

 

Kvist, Lundström och Jonsson beräknar vinklar, hastighetsformler och pythagoras sats för att planera nästa sten funderar på "hur jävla löst måste man släppa iväg den där jävla stenklumpen för att den inte ska åka tvärtsigenom det där jävla boet". 

 

Resultatet? 

 

Okej då. Team Defence slutade sist. Inte sedan Janne Josefsson gjorde ett grävande Uppdrag Gransknings-reportage om cirkusen på Sundsvalls sjukhus så har någon fört mer vanära över Medelpads stolta stad än vad jag gjorde igår med mitt mediokra stenskyfflande. Jag vet inte mycket om curling – men det lilla jag tror ha lärt mig baseras på att skippern är tänkt att komma in i slutskedet av matcherna och hjälpa laget med genialt lagda stenar – inte stjälpa det genom att knuffa bort poängstenar. 

 

… men å andra sidan har jag svårt med att veta vad som förväntas av en även i min egen sport, fotbollen. Ifjol, när Östersunds FK desperat jagade ett segermål för att hålla sig kvar i Division I-fotbollen, ja, då nickade jag bollen i eget mål istället. Det är inte lätt. 

 

Till mitt försvar? 

 

Jo, jag tyckte att det var synd att vi fick spela på barn-banorna som bara mätte 42 meter. I riktig curling, som Anette och Peja spelar, så mäter banorna, enligt mitt ögonmått från teven, åtminstone hundra meter. Nu susade även mina löst ivägsläppta stenar förbi boet i stort sett varje gång – men det kan man ju näppeligen lasta mig för som kallt räknade med att det var på riktiga banor vi spelade. 

 

Jag har då aldrig hört Katarina Hultling säga något i stil med "Jaha, där drar Anette på sig en tvåminutare för Checking to the Head". Så jag menar… hjälmtvång? Det kan mycket väl ha varit biverkningarna från den hårt åtklämmande hjälmen som gjorde att min curlarhjärna klämdes åt och därför inte kunde tänka ut de geniala spel den, med tanke på dess Sundsvallsbördighet, måste suttit inne på. 

 

Vi avslutar med det bästa som någonsin producerats i curlingsammanhang. 

 

Tycker ni inte det här är roligt så vet jag inte ifall vi kan vara vänner längre: