Inför Akropolis, del 2 och 3,

 Inför Akropolis, del 2:

Jag har gått och filat på det här inlägget i huvudet ett tag. Funderat på hur man skulle kunna skriva för att inte få mig att framstå som en feminin mes. Hur man skulle kunna skriva för att samtidigt som man belyser sin löjeväckande sårbarhet behålla sin trovärdighet som råbarkad mittbacksrese.

Jag har inte funnit ett sånt sätt. Men nu när upplägget går ut på att sänka och förmjuka mig själv i hopp om att någon i Akropolislägret som vidarebefordrar andemeningen av dessa blogginlägg till Akropolis stora centertank som, där han ligger i soffan på fredagskvällen och dippar morotsstavar i tzatziki och återser "Mitt stora feta grekiska bröllop" för sjätte gången, skrattar för sig själv och tänker att ”imorn blir det en lätt match. Den där Erik Löfgren låter som en riktig mes som inte kan göra en fluga förnär”.

Förra lördagen, då vi mötte mitt fjolårshöstlag Östersunds FK, så fick vi för första gången stöta på ordentlig patrull. Det smälldes på i närkamperna på ett seriematchlikt sätt för första gången under försäsongen. Jag fick äntligen den där känslan att nu var det allvar, nu behövde jag trycka till, nu behövde jag smälla på. Jag vet inte riktigt varför – kanske var det så att ”nu-är-jag-en-läcker-solarie-ytter-som-trippar-in-i-alla-dueller”-känslan som den tio minuter långa solariestund jag unnade mitt A4-arksvita yttre för några veckor sedan undermedvetet givit mig nu börjat avta. Men det kändes bra. Jag fick in några fina glidtackl… otympliga fläkningar.

Men. Hade jag vetat vilka sår mina glidande fläkningar gett mig så vettefan om jag inte stått på benen och låtit ÖFK-spelarna passera.

Jag fick nämligen öppna sår på båda knäna. Såna sår som enligt mina erfarenheter går ihop och blir till skorpor på några timmar.

Men. Inte sår man skaffar på Gammlias lika täta som konstlade gräsmatta. De såren förblir vidöppna i halvannan vecka, samtidigt som de med jämna mellanrum läcker ut ett smäckert gulgrönt sekret. 

I stort sett hela den gångna veckan har jag, när jag rört mig i civiliserade kretsar och tvingats bära jeans eller chinos, lunkat runt gravt haltandes. Tänk er en gammal krigsveteran med granatsplitter jämsmed hela lårbenshalsen. Tänk er sedan att denne gamle lytte, stapplande man dessutom gjort ner sig ordentligt i sviterna av någon åldersrelaterad tarmkollaps. Så har jag hankat omkring längs stadens gator. 

Jag har försökt att gå upprätt, att ignorera smärtan som en riktig mittback, men de öppna såren har legat emot jeanstyget och jag har haltat till och grimaserat som en solariebrun ytter och muttrat om att "det här var sista gången jag glidtacklade för att eliminera målchans". 

Inför Akropolis, del 3: 

Vi river av trean direkt. 

Jag minns inte riktigt i vilket sammanhang det var, men för någon träning sedan berättade Marko Mihajlovic – den bosniske försvarsjätten som om UFC 1) haft en klack och 2) den hypotetiska UFC-klacken varit engelskspråkig hade tillägnats en hejaramsa som lydit "He’s from Bosnia – he’ll fockin murder ya" – att han… trumvirvel… vaxade benen. 

Akropolis centertank lär väl vid det här laget satt åtminstone en tzatzikidoppad zucchini i halsen och han lär gå in i morgondagens match med ett avslappnat leende på läpparna.