Bakom kulissernas kulisser,

 Jag och Robin Nilsson var först på plats på flygplatsen i söndags. Vi hittade en extrabilaga inför det stundande spektaklet VF-coachen. 

 

Jag, som måste ses som ett fynd till tonerna av 850 000 fiktiva VF-coachen-kronor, var inte uttagen i något av lagen som de utvalda profilerna (bland annat Mikael Lustig) fått välja ut. Däremot var jag uttagen som en av två mittbackar i något sorts kombinerat dam- och herrlag sammanställt från Division I-serierna. Där beskrevs jag som …" följsam, smidig och spelskicklig". 

 

Jag tror inte jag kunnat få en bättre start på seriepremiärssöndagen. Smidig! Fattar ni? Smidig! De hade tre adjektiv att spela med – och de valde smidig. 

 

Erik Löfgren vars massa på 80 sämre fördelade kilon som rent smidighetsmässigt ligger så långt ifrån de nätta, ryska gymnastflickorna som det är mänskligt möjligt. Man skulle kunna gå så långt som att säga att skillnaden mellan Erik Löfgren och ett gammalt freonfyllt kylskåp inte bara stannar vid att Löfgren är lite vitare i färgen (innan han sväljer sin mittbacksstolthet och lägger mig på en solariebädd) utan även att kylskåpet bara är marginellt osmidigare. 

 

Men tack, vem som nu sammanställt beskrivningen till bilagan. Jag växte lite ytterligare lagom till seriestarten. 

 

 

Flyg till bortamatch. Vilken lyx. Det är tydligen vardagsmat för västerbottniska Division I-spelare, men för en klyktattare som ägnade halva fjolåret att åka land och rike runt med buss för att sitta på bänken i Superettan är det en känsla av lyx och flärd att stiga på ett flygplan på matchdagens morgonkvist. 

 

… med GIF Sundsvall flög vi en enda gång under fjolåret – till Ängelholm. Då åkte vi dock buss hem. Sträckor som Sundsvall-Ljungskile och Sundsvall-Landskrona avverkades dock med buss tur och retur. 

 

Jag hann knappt slå mig ner i flygstolen innan Simon Mårtensson, som ännu inte blivit Den stekhete tvåmålsskytten och genombrottsmannen Simon Mårtensson utan fortfarande bara var Simon Mårtensson, började gapa om att UFC ifjol flög med samma plan som Sveriges Kung Carl XVI Gustaf. 

 

"Varför skulle kungen flyga med Malmö Aviation i nåt billigt budgetsäte?", frågade jag där jag satt på mitt uppräta, hårda, okonungamässiga säte och trängdes med benen samtidigt som folk bökade och härjade i mittgången i det anarkistiska och platsnummerlösa flygplanet. 

 

Som den grävande journalist jag är så frågade jag runt bland UFC-spelare som måste varit med ifjol. 

 

Jag frågade Fredrik Wennebro "vem som var den kändaste människan UFC flög med ifjol". 

 

Han funderade ett bra tag… klurade verkligen… vägde orden… och sa sedan… "Linda Bengtzing, tror jag". 

 

Samma fråga till Hampus Wallgren: "… hmm…Charlotte Perelli åkte med oss en gång". 

Men kungen, då? 

– Kungen? Ja, jo, nu när du säger det så… jo, vi kanske åkte med kungen ifjol. 

 

Svarar man så om man verkligen åkt med Sveriges konung? När man sett hur han stegar in – efter alla andra, enligt Simons utsago – i flygplanet med konungaspiran höjd och med ett långt, rött och gyllene silkessläp efter sig? 

 

Knappast. Lundström svarade "systrarna Kallur" och jag tyckte därmed att saken var utagerad men Simon stod på sig. 

 

Det bjöds på såväl en smäcker, vakumförpackad muffin fylld med hallonsylt som kaffe eller te under den timmeslånga resan. 

 

… tror ni man får två muffinpåsar om man är Sveriges statschef? 

 

Kändiskollen?

 

När vi satte oss ner för att luncha på Brommas flygplats – pasta med kyckling- och svampsås – så visade man en repris av vårt allas Körslaget på en teveskärm. Där stod den där långhåriga, slitna rockern från The Poodles och ledde sin kör i nationell teve. Och så vände man sig hundraåttio grader för att blicka ut över boardingköerna – och vem tror ni står där i kön och slänger med sitt vita långa hår? 

 

Samma The Poodles-rocker. Det var nästan för stort att ta in. Det var nästan så att jag kunnat sätta mig på första bästa plan hem, skita i matchen, och ändå somna nöjd som ett barn över att ha fått sett en riktig kändis (att vara med i Körslaget är som en kvalitetsstämpel på vad gemene man anser vara "en riktig kändis") både på teve och på riktigt – samtidigt. 

 

Annars då? Stefan Lundin, gammal IFK Göteborgs- och Örebro-tränare, och Jimmy Durmaz, Malmö FF-vänsterytter. Men det är ju inga riktiga kändisar. Stefan Lundin skulle förvisso kunna organisera elva män att sjunga "Långa bollar på Bengt" i en perfekt kanon – men det gör inte att han blir inbjuden till Körslaget. 

 

Någon mer? 

 

Nja.

 

… eller, jo, nu när jag tänker efter; 

 

Jag, Johan Larsson och reservmålvakten Klonk-Matte (som för någon vecka sedan klonkade 13 rätt på ett reducerat 72-kronorssystem med elvarättsgaranti) styrde kosan mot en av Brommas spelbutiker i väntan på flyget hem efter matchen. 

 

I Coop Forums spelhörna stod Kung Carl XVI Gustaf och knåpade med en Lången-kupong. Han kisade över glasögontoppen mot spelskärmen och frågade sin SÄPO-vakt "ifall dom där KU-ÄRR-PE är nåt å lita på på bortaplan". 

– KU-PE-ÄRR, herr majestät, rättade SÄPO-vakten och fortsatte: 

– Jo, men de har en mittback borta och förlorade mot Doncarna borta senast. Ni minns den där lördagen då du och Noppe gått ihop och gjort ett 72-raders Stryktips och rök på just den matchen? 

– Jo, ja, just det. Ja, då får det bli en liten chanspeng på den här fyrlingen. Ska vi säga en guldtia? Eller ska man våga sig på en tjuga? Nej, kalla mig wild n’ crazy men jag satsar en tjugolapp. 

Sedan gick kungen därifrån med sitt släptåg och lämnade in sin fyrling för tjugo kronor. När han lämnade butiken hördes han säga något om att "det var en förbannat god muffin man fick där på planet, den där med hallonsylten, så krämig och färsk", något om "att det var synd att man bara fick en" och att "såna skulle man be någon på slottet baka". 

 

På planet hem satt Joel Burström bredvid kartläsarskan Tina Thörner. Jag noterade det först vid avstigningen och då satt de vända mot varandra och tittade förtroligt i varandras ögon. Man skulle nästan kunna säga att det var lite sug i den gamla kartläserskans ögon. 

 

(Det här är inte bloggen för det, men Thörners blick på vår 23-årige högerback kunde ge vissa indicier på att hon "ville navigera honom rätt i sänghalmen senare". 

 

Att hon kanske skulle skrika något i stil med "GASA! FULL FART! KÖÖÖR BARA! SNART I MÅL!". 

 

Men som sagt; det här är inte bloggen för såna larviga antaganden.)