Någon borde skjuta mig,

Fredagskvällens träning började på sämsta möjliga sätt. 

 

Jag, som suttit och tittat på något Sons of Anarchy-avsnitt med rullgardinen nerdragen, märkte först när jag stod vid min cykel att det under eftermiddagen bjudits på ett kallt, rått västerbottensregn. Att allt var blött, kallt och som gjort för att välja bort Logansadeln för ett bilsäte. 

 

Så jag slog en signal till Kanon-Hampe, som i den här bloggen lika gärna skulle kunnat kallas Skjuts-Hampe för alla gånger han skjutsade mig till Nolia och Gammlia under främst försäsongen, och frågade ifall han hade vägarna förbi. 

 

Men han var redan på Intersport i andra änden av staden (för att, skulle det visa sig i efterhand, hämta ut ett par hiskeligt fula grönvita Predatorpjuck med stjärnmotiv) och jag fick försöka torka av sadeln, sadla om till min minst vattenkänsliga jacka och cykla iväg. 

 

Herminator stod för någon vecka sedan vid vårt lunchbord på TC och förklarade hur skönt det var att efter något decennium i elitfotbollen äntligen kunna "ta helg" på riktigt. När jag satt på cykeln i hällande pissregn och iskalla kulingar av snålblåstig karaktär på fredagseftermiddagen, just när gemene man tappar ur de första dropparna ur bag-in-boxen och lutar sig tillbaka i länsstolen för att invänta kvällens Så ska det låta, så förstod jag vad han menade. 

 

Dagen-före-match-träningar brukar vara lugna tillställningar med långt till närmsta kollission – men idag small det två gånger om. 

 

Och jag var båda gånger i epicentrum. 

 

Först på possession-spelet där Adam Chenouffi agerade väggspelare på en av kanterna. Jag spelade fem-mot-fem-spel i mitten och någon la ut bollen till Adam och jag visade att jag ville ha bollen tillbaka på fötterna. Jag kröp nära, nära och var nog inte mer än två meter från Adam när bollen rullade mot honom. Chenouffi såg dock en fri spelare längst bort på andra sidan planen – och smackade på i en tilltänkt lyftning. 

 

Bollen når dock inte rätt adress. Detta då den landar på min hakspets i vad som på boxningstermer skulle ha benämnts som en uppercut. 

 

Hade jag spelat i Barcelona och det stått, låt säga, Pedro eller Busquets på tröjan så hade jag nog aldrig rest mig igen. Nu pallrade jag mig på fötter, försökte rätta till käkpartiet i den mån det var möjligt – och kände en adrenalindusch skölja över mig. Tacklingen jag fick in på Andreas Johansson sekunder efter det att jag återkommit i spel kan vara min hittills skönaste 2011. En sån där när man slår bort bollen perfekt framför spelaren och sedan fullföljer den liggande sparken och vräker omkring motspelarens hela jävla väsen med full kraft. 

 

Det är nästan så att jag ska be någon skjuta mig på hakspetsen imorgon på uppvärmningen, alldeles innan matchstart. 

 

Sen, på det stora poängspelet, så small det igen i ett ansikte. Men den här gången var det jag som delade ut smällen. Ali utmanar, släpper bollen i sidan precis när jag gör en framstöt. Jag vänder mig halvt efter bollen, Ali har fart framåt – och det slutar så att mitt bakhuvud möter hans näsparti med en jävla fart. 

 

Med tanke på hur det knakade – eller snarare small till – så var jag orolig att jag brytit näsbenet på skåningen och därmed förstört hans lördag. Tja, han hade kanske kunnat komma till spel, visst – men med tanke på att det förhoppningsvis kommer att vara klassdamer på Gammlias läktare imorgon så spelar man ogärna med ett Ola Lindgren-nässkydd. Än mer ogärna bär man detta nässkydd på Allstars dansgolv under den eventuella segerskivan på lördagskvällen. 

 

Nåja. Det var ingen större fara med näsbenet. 

 

Hur stor är chansen att det blir en segerskiva imorgon kväll? Enligt Svea Rikes samlade oddssättare har vi en 62-procentig chans att vinna imorgon. 

 

Och visst, jag tycker att vi har ett riktigt bra lag, och vi ska förhoppningsvis vara riktigt starka på hemmaplan – men att det ska skilja så mycket mellan oss och Forward inför en match? Nja. Det kommer att bli en jämn kamp där jag tror att vi måste göra säsongens hittills bästa match, åtminstone tangera Vasalundsmatchen, för att avgå med segern. Speciellt för mig och Marko blir den här matchen ett riktigt test då Forwards absoluta styrka är deras två forwards Herish Kuhi (som alltid gäckade mig till vansinne på något gammalt FM-spel för sin förmåga att trots sina värdelösa attribut alltid göra mål när jag mötte Örebro SK) och Kristoffer Näfver som båda spelat allsvenskt för ÖSK. 

 

Vi avslutar med en världssågning av Johan Larsson som såg att Wennebro var mer välklädd än vanligt efter träningen. 

"Vart ska du nånstans då?"

"Ingenstans", svarar Wennebro, "bara hem". 

"Visst… Det är första gången nånsin jag ser dig i ett par rena jeans".