UFC – BK Forward 0-0 (0-0),

Det har varit en intensiv, tät helg utan luckor att slå sig ner för att skriva om fotbollsmatcher och skryta om spelvinster. 

 

En, förutom två tappade poäng på hemmaplan, mycket bra helg som avrundades alldeles nyss med några sämre gräddade våffelrackare. 

 

… en måttstock för att mäta ifall det varit en händelserik helg skulle kunna vara att slå en kik mot köksbänken och mäta hur höga staplarna med odiskade tallrikar, kastruller och glas hunnit bli sedan man senast hade tid hade ork och kraft nog att göra sig tid att diska. Min disksituation är, när jag slår mig ner och bortprioriterar disken för bloggandet, så pass långt gången att det är svårt att urskilja vart diskstaplarna börjar och köksbänkarna slutar. 

 

Hur som helst; vi börjar med en kort matchrapport från i lördags. 

 

Jag vill börja med att å hela lagets vägnar tacka de tappra själar som, fyllda av lika delar starköl som kärlek till UFC, bildade en hemmaklack på Gammliavallens ståplats. Det uppskattas självklart enormt mycket. 

 

Och i den första halvleken var det i stort sett bara klacken som höll någon som helst klass på Gammliavallen. Spelet på planen, främst från oss blåklädda hemmaspelare, var stressat, slarvigt och för ivrigt. Vi hade pratat om att spela mycket i djupled för att deras backlinje skulle stå så extremt högt upp. Det gjorde den inte riktigt, backlinjehöjden får beskrivas som högst normal, men vi var fortsatt – hela halvleken igenom – inställda på att lyfta in bollarna i medvinden. Bollar som allt som oftast svepte iväg alldeles för långt in i målvaktsnävar eller utför sidlinjer. 

 

Forward, som vill ligga kompakt och sedan vinna boll och blixtsnabbt ställa om på rättvända mittfältare och forwards, spelas rätt i händerna och får göra det de är bra på. De kommer ofta i omställningar mot oss i backlinjen – Herish Kuhi löper i djupled, Näfver sjönk ner och spelfördelade mer – men utan att lyckas skapa några riktigt farliga lägen. 

 

Det här känns lite som vår svaghet hittills. Det har varit lite samma sak under hela våren, med träningsmatcherna inräknade. Vi startar matcherna dåligt. Vi märker att det inte stämmer, att det inte funkar, att vi inte spelar som vi ska – men vi justerar det inte under halvlekens gång utan det känns som att vi går och inväntar halvtidsvilan för att där kunna komma på någon konstruktiv ändring. Det känns som att vi låter motståndarna ta över – att vi står och "känner på dom", undrar "vad är det här Forward för ett lag nu då?", "hur vill dom spela tro?", "vi väntar en halvlek och mest iaktar, sen kanske vi kan slå våra kloka ihop i pausvilan och klura på en plan" – och mest siktar på att hålla oss flytande in till pausdrickat. 

 

Det kommer vi straffas för längre fram – och det känns så onödigt. För vi kan ju spela fotboll, det visar vi i den andra halvleken då vi lugnar ner oss en aning med bollen, vågar rulla upp den, rulla tillbaka, leta lägen, och sedan till slut hitta luckor på mitten för att bygga upp riktiga anfall. 

 

Jag tycker till och med att perioden vi har en stund in på matchens andrahalva – säg från femtionde till sextiofemte-sjuttionde minuten – är den bästa vi har haft hittills under året och att vi skapar chanser – inläggslägen, skott som täcks, skotts som går över, sistatouchar som missas och så vidare – nog för att vinna matchen. 

 

… detta även om Herish Kuhi är den som är allra närmast ett mål då han – i offsideposition vill jag tillägga, om nu inte Joel Burström för en gångs skull skulle ha valt att ställa sig två meter nedanför min ställda linje – tofflade ett lågt avslut i stolpen från en halvtrasslig vinkel. 

 

En pinne känns alltid som en besvikelse på hemmaplan – strategin för att gå upp brukar ju vara att vinna hemma och ta poäng borta, även om båda toppkonkurrenterna Väsby och Karlstad verkar gå efter devisen "vinn vart fan som helst" just nu – och jag tror inte att Forward, som förvisso har en av seriens bästa forwardspar men inte så fasligt mycket mer, kommer att vara ett lag i den absoluta toppstriden när senhösten står för dörren. 

 

För egen del? Nja. Näe. Jag kommer inte om femtiotalet år sätta mitt yngsta lånebarnbarn (tja, jag antar att det vid det här laget finns någon sorts uthyrningstjänst av lånebarnbarn till ensamma gamla ungkarlar vars trasslighet omöjliggjort både familjebildande och avkommor) i knät och säga att "nu ska lånefarfar berätta om hur duktig han var hemma mot Forward försommar’n tjugotio". 

Jag kände redan när jag stod och slog några längre bollar med Marko på uppvärmningen att mina klumpiga fyrtiofyror var skevare inställt än vanligt. Bollarna, som på extraträningarna med B-Å ändå brukar ha viss styrsel, spreds åt alla håll och jag anade onåd. Mycket riktigt – mina två första touchar blev sammanlagt en planhalva för långa och jag hamnade, istället för att driva upp bollen lugnt och säkert, i ett motlägg och en halvtackling där som kanske kan ha sett ovårdad ut på sidan men som ändå var ganska kontrollerad och sansad. Efter den starten med boll blev jag lite avvaktande och överlät bollansvaret på de övriga i för hög grad. Jag… kände mig inte riktigt trygg med bollrackaren vid fotlästen. 

 

Defensivt fanns det väl inte så hemskt mycket att klaga på. Vi håller nollan, igen, och har släppt in ett mål på fyra matcher vilket får ses som klart godkänt då bara detta mystiska succégäng Karlstads BK spikat igen totalt. 

 

Kristoffer Näfver, med fem U21-landskamper och med sjuttiotalet allsvenska matcher innanför västen, hade väl för något år sedan aldrig anat att han skulle behöva kampera med bollar med så här pass trassliga resar. 

 

… jag fick nåt Allstar-pris efter matchen. Jag förstod inte varför men jag antar att det var någon ironisk utmärkelse. 

 

Jag får be att återkomma om allt annat vi hunnit med i helgen. Hur jag lärt mig vad en grisklubba är, hur jag har stått på ett räcke i Holmsund och skrikit ut min lycka över ett sent Division IV-mål, hur det blev succé direkt för Helgens Lir och hur mitt lag Mordvinnarna går som tåget i VF-coachen (trots en för helgen mållös Perpetua) och hur samma VF-coachen kan leda till socialt mycket svåra situationer utanför dataskärmen. 

 

Okej?