Helgstrassel,

Det är tisdagsnatt och därför också – enligt en logik som bara den unge fotbollsspelande bloggaren som försöker pussla ihop sin tillvaro med byggstenarna sömn, fotboll och handdiskning kan förstå – dags att summera helgens bravader. 

 

Handdiskning, ja. Det känns som att hälften av den vakna tid jag spenderar i min enkla boning spenderas vid diskhon. När jag blickar mot köksvrån – fördelen med att bo i vad som i kvadratmeter räknat kan liknas vid ett grävlingsgryt är att man kan sitta i vardagsrumssoffan och ändå blicka mot alla lägenhetens vrår – så står det en redig stapel vid diskhon som borde tas hand om. Jag borde dessutom städa. Sortera kläder. Röja undan gammal bråte. Lägga in kläderna i garderoben. Dessutom borde jag vid det här laget, klockan börjar närma sig midnatt, ikläda mig min kortaste kilt och strosa Skolgatan fram, luta mig in genom bilfönster och erbjuda naturabaserade tjänster – allt för att säkra någon sorts ytterligare inkomst till denna kapsejsande fattighjonsskuta. 

 

Men istället sätter jag mig här och bloggar om helger som redan passerat för länge sedan. Jag hoppas ni uppskattar det. 

 

I lördags, efter 0-0-drabbningen mot BK Forward, styrde vi ihop en liten… ett… (letar efter ord som kan få det att låta som att det var en träff mellan dryga dussinet fotbollsspelare på en ledig lördagskväll som inte alls innehöll en droppe alkoholhaltig dryckjom)… ett litet samkväm. 

 

Det blev en lärorik kväll. Jag fick mig en språklektion med lokal anknytning när någon* refererade till en tjej som "en riktig grisklubba". 

 

En grisklubba är tydligen en väldigt ful tjej. På Holmsunds-mål. En vanlig klubba är den lättare varianten, en tjej som inte är riktigt lika ful som en grisklubba. 

 

Men fortfarande ful. Man kunde inte med stolthet i rösten presentera sin tjej med orden "och det här är min klubba", frågade jag mig fram till. Istället kunde man konstatera något halvskamset för polaren dagen efter att "jag drog hem nån klubba igår natt från krogen". 

 

Grisklubba. Smaka på det ordet. Hade jag inte varit en så välartad och trevlig ung man så hade det garanterat varit ett ord jag använt flitigt. 

 

Wennebro, som bor på Haga, lanserade Hagabegreppen för en dams utseende lite senare under samma kväll. Enriktig klassdam kallades för en köf. En ful? Kytt. 

 

Ett ord som köf behöver man inte ens smaka på för att inse att det inte går att använda bland folk om man nu inte kör skördetröska ute i Sörmjöle med en halv dosa grovsnus i läppgipan. 

 

Nåja. På söndagen hade jag och Lundström bestämt oss för att åka ut till skogs för att jobba in våra Nordicbetsatsade slantar. Jens Sjöström den snart inte skadade hade bil och när han ringde mig i min morgonrock och sa att "jag kommer på tio minuter" så fick jag en väldig brådska. Jag kan inte riktigt sätta fingret på varför – men Jens Sjöström är ingen man vill låta vänta. Så jag tog en snabb kik ut genom fönstret, kom på att jag sett en väderrapport när man pratat om "tjugo till tjugofem grader i hela landet" – och ryckte åt mig närmast liggande shorts. 

 

Och så åkte jag till Holmsund. I shorts. 

 

Gott folk; åk aldrig till Holmsund i shorts. 

 

När vi nådde konstgräsplanen utanför Storsjöhallen möttes vi inte bara av en av de styvare snålkulingarna söder om Nordnorge – vi fick också berättat för oss att Obbola redan efter fem minuter satt i förarsätet efter ett hörnmål. 

 

"Tack för kaffet", tänkte vi unisont och Lundströms sinne började vandra iväg i drömmar om ett nytt skruv- och mutterset från Clas Ohlson för hela vinstpengen. 

 

Men det blev match av det hela. Mycket meer match och mer nerver än vad en ung man vars hela trassliga privatekonomi hänger på att hans poletter fördubblas med 5,50 borde behöva utstå. 

 

Underläge 2-1 i paus, kvittering med knappa tjugo kvar – och sedan stod jag formligen uppe på åskådarräcket och skrek ut direktiv till de tappra Obbolakrigarna och manade på våra UFC-förstärkningar som åt sig in mer och mer så länge matchen led. Till slut får Adam Chenouffi – som man börjat ana inte skulle orka nittio minuter – bollen på vänsterkanten, går förbi sin kille, viker in – och skjuter 3-2 via en försvarsrygg. 

 

Vild glädje vid åskådarräcket där vi var fyra stycken som hunnit skyffla in maxantalet poletter innan spelet stängdes. Tre av dem var glada över att kunna unna sig något roligt – jag över att kanske kunna ställa annat än knäckebröd på matbordet maj ut. 

 

… även om Henke, Jonte, Kvist slet förtjänstfullt och var tongivande, även om Adam Chenouffi avgjorde och Are tofflade in en boll så vill jag ändå lyfta fram den i paus inbytte högerbacken Jimmy Nyberg som matchens lirare i Obbolagrönt. 

 

Väl vid räcket kom VF-coachen på tal ett antal gånger. Mitt lag gick som tåget i första omgången. Danny hängde två, Vlado höll nollan – och en tjej som hette Malin Jonsson-Fredriksson, en billig tjej (i VF-coachen-sammanhang och inget annat, förstås) från Umeå Södra som jag tog ut efter att ha sett henne få starta i första omgången nätade tydligen också från backplats. Hennes mål var jag dock ovetandes om när Sjöström berättade att mitt lag låg tvåa i den interna UFC-ligan. 

"Ja, du har ju sån tur. Hon gjorde mål", säger Sjöström och pekar bort mot där Jonas Nilsson stod med sin tjej. En tjej som jag träffat x antal gånger, pratat med en hel del och sett några fotbollsmatcher tillsammans med hemma hos Jonas. 

"Vem?", frågar jag och tittar skeptiskt och försöker se ifall det står någon tjejrackare bakom Jonas dam.

"Hon". 

"Jonas tjej?"

"Ja, jag gjorde mål", säger Jonas tjej. 

"Jaha… men… jag har inte dig i mitt lag". 

"Jo, det har du…", säger Jens.

"Ehhm… men, så… eeehm… vem… vem är du egentligen?", frågar jag då till slut Jonas tjej som jag trots allt umgåtts med i flera timmar totalt. 

Hon visar sig vara Malin Jonsson-Fredriksson. Och en aning gramsen över att behöva förklara det. 

 

Svårt det här med VF-coachen. Eller ja, det verkar ju rätt lätt att välja spelare som gör mål och så. Men svårt ur ett socialt perspektiv.

 

*= När "någon" refererade till en tjej som "en riktig grisklubba" så spelade denna någon självklart inte i Umeå FC. Vi är intellektuella, tänkande fotbollsspelare som värderar människans inre godhet. Vi spelar ju liksom inte hockey.