Parkbänken är aldrig långt borta,

Jahapp. Solen är åter dold av en gråtung molnmassa anno Sovjet -88 och jag antar, utan att ha stuckit ut någon lem, att vi bjuds på en kuling så styv att den skär isande sår i benmärgen. Det är vad Lars Winnerbäck genialt skulle kalla för "tandläkarväder" i Umeå idag – och därför läge att försöka sammanfatta några dagar som passerat.

I tisdags var det lagfoto innan träningen. Döm av min besvikelse och förudmjukelse när fotograf Jan Hofvenberg placerade mig, en majestätisk mittbacksrese på 186 centimetrar i strumplästen, längst ut på kanten – sittande. 

Sittande. 

Vi knäppte sedan två informella bilder varav den sista utspelade sig vid ett mål. Några spjuvrar hängde sig i ribban, andra klättrade på varandra, några la sig på marken som målvakterna alltid gjorde när någon förälder skulle ta en lagbild efter gruppsegern i Ånäscupen för P9. Men det som kunnat lyft bilden både en, två och tusenfalt många gånger var Elfvendals idé att "köra en Magnus Hedman på Magdalena Graaf" med någon i laget. 

Ni vet. Från den tiden Mange var välavlönat proffs i Coventry, hade fru och barn och ännu inte stod och småtallade på den svenska landsortsbygdens lösaste 20-åring på en efterfest med Jockiboii. 

"Vem kan vara rolig att ha som Graaf?", frågade sig Elfvendal högt. 

Mitt svar dröjde inte mer än någon milisekund. 

"Johan Larsson". 

Det blev dock inget av det. Larsson avfärdade idén med något om "nämen fyfan va’ äckligt". 

Hade jag inte varit tvungen att rusa mot TC för lunch med Lundström just nu hade jag kanske lagt ner tid och energi på att photoshoppa in Elfvendals och Larssons nunor – och hårsvall – på bilden ovan. 

Efter lunch, kanske.