Umeå FC – Dalkurd 2-1 (2-0),

 

Ni ser 1-0-målet? 

 

Jag brukar vara en rätt ödmjuk, självironisk ung man överlag. Men här måste jag faktiskt gå in och hävda att det till stora delar är mitt mål. 

 

Orden om "VF-coachens mest överskattade spelare" tog skruv ordentligt hos Jonas Nilsson och det kändes som att smockan låg i luften när jag klev in i omklädningsrummet dagen efter den publiceringen. 

 

Och när matchen väl drog igång tog det blott 55 sekunder innan en till max uppskruvad Jonas Nilsson drog till med vänstern. 

 

"Överskattad?!", skrek han med adress till en provokativ bloggare i ringbildandet efter drömstarten. 

 

Drömstart, ja. Det borde ha varit en hel drömhalvlek där vi gått in till pausvila med en 5-0-ledning. Men Erik Lundström – som inte tränat mer än fredagens lugna dag-innan-match-pass i veckan och kanske kan ursäktas som lite ringrostig – och Simon Mårtensson – som faktiskt inte kan ha en enda ursäkt till sin missade nick från en halvmeters håll – hade inte skärpan inte siktet rätt inställt. 

 

Alls. Det var lite frustrerande. 

 

Istället gick vi in till pausdrickat med "bara" 2-0 och en fortsatt levande match. 

 

Och – ja, det var väl till slut med någon sorts fadd eftersmak som man pustade ut och räknade in de tre poängen efter slutsignalen. 

 

För efter en till mångt och mycket lysande förstahalva så går vi ut till andra och tappar såväl aggressiviteten utan boll som lugnet med. 

 

Vi tappar det mesta och låter Dalkurd ta över bollinnehav, taktpinne och till och med på läktarna flyttade dom fram positionerna då deras bongotrummor började eka mer och mer. 

 

Men även om Mambo från sin mittbacksposition (!) får vägga sig igenom till ett reduceringsmål så tycker jag att vi trots allt inte släpper till så väldans många målchanser och att segern totalt sett är fullständigt rättvis. 

 

Och efter två raka enpoängare var det jävligt skönt att åter ta full pott. Man kan diskutera om den skönaste segern är den när man spelar ut och vinner med 5-0 eller när man sparkar, springer, grisar i nittio minuter på bortaplan och gör 1-0 så där halvt oförtjänt på en felträff i nittiofjärde – men det finns en charm i att hålla ut och vinna när det ser ut som att man ska tappa matchen och poängen också. 

 

Sifforna 4 2 0 i en resultatkolumn efter sex spelade borde inte ens den allra mest nitiske pessimisten kunna klaga över – och då är det ju synd att det inte ges tillfälle för Umeå stads alla medgångssupportrar att komma och rida på den framgångsvågen. 

 

Vi har ju våra omkring tusen trogna – stora tack till er som sätter er i skuggan på en solig dag för att se Division I-fotboll – men jag är säker på att exakt alla marginalåskådare (de som läst i tidningen att det gått bra och därför kanske kunnat tänka sig att "ge UFC en chans i år bara man får sitta i solen och slipper frysa") uteblir på grund av att solläktaren inte är klar. 

 

… eller… klar och klar. Den har ju varit "typ klar" i en månad. I veckan satt de dit alla räcken vilket i min bok gjorde den "helt klar" – men tydligen får man ännu inte sitta på den. Med tanke på de fallfärdiga bonnaläktare man spelat inför på bortaplan i Division I Norra så kan jag inte riktigt förstå den logiken. 

 

Min egen insats mot Dalkurd? Jag var faktiskt rätt nöjd med min förstahalva. Tror jag. Jag är nöjd med första halvleks spel med fötterna, det offensiva spelet. Jag hade en djupledsboll på Simon som åtminstone från min vinkel såg ut att vara en liten, liten mittbacksnicktouch från att halvt friställa honom. Och en i djupet på Johan Larsson bakom deras väldigt saktfärdiga högerback. 

 

Sen drog jag förvisso på mig en varning efter en handpåläggning när deras forward smygit upp bakom mig och gått i djupled. Handpåläggningen var tänkt att i första hand stanna upp honom eller få honom att tappa balansen en aning då han störtade mot vårat mål. Men han föll istället direkt och teatraliskt och jag var för bråkdelen av en sekund orolig att det här skulle vara en domare som övervägde att söka till både Idol och Talang innan han till slut valde domaryrket i Division I Norra "för att få synas och stå i centrum". En sån där domare som får en liten kick av att veva med röda kort. 

 

Men det var det inte. Deras forward var inte helt fri, Marko var nog ganska jämsides, och det gula kortet kunde jag köpa. 

 

I andra halvlek blev det bara defensivt. Och jag är ju i högsta grad inblandad i 2-1-reduceringen där Mambo alldeles för enkelt får vägga sig igenom. Hade jag varit en för ursäkter och bortskyllanden hade jag menat att jag följt min gubbe i djupet, att jag trodde Joel Burström flyttat in mer på min högra sida och att jag inte kunnat chansa med en tackling då jag redan hade ett gult… men nej: 

 

Tänk er Silja Lines allra största lyxkryssare som legat i hamn och nu ska ta sina första propellertag ut i bukten. Det är ungefär den farten jag hinner få upp i vändningen tillbaka till Mambo. 

 

Nåja. I och med varningen är jag avstängd på söndag borta mot Kerburan. Den var tvungen att komma någon gång – det var åtminstone tur att den inte kom i samma match som Markos framtida tredje gula för då hade vi tvingats till en ommöblering av stora proportioner då Jens Sjöström den äldre inte är tillbaka än på ett tag. 

 

Nu går bara Kvist in på min plats bredvid Marko och det kommer att gå väldigt smärtfritt och bra. 

 

Jag får samtidigt en vecka som inte avslutas med att man måste vara pigg och fräsch och redo för match – vilket betyder att jag kan köra en riktigt tuff träningsvecka med backe, explosiv styrka, massa teknikpass med B-Å och allt det där som man inte riktigt "vågar" packa in på, säg, en torsdag under en vanlig träningsvecka för att man är rädd att det ska sitta i när helgens nittio minuter kommer.