(Det här inlägget kommer bara att behandla själva fotbollsmatchen Vasalund-Umeå FC. Om det nu skulle finnas folk som följer den här bloggen enbart för att bli underhållna med lustiga anekdoter och taffliga försök till renodlade skämt från undertecknad gör sig icke besvär med att läsa denna alldeles för långa matchtext. Jag ber om att få återkomma med ploj och larv imorgon. 

Men ni som vill läsa mer om matchen än de två halvsidorna i lokalpressen, var så goda.)

Jag vet inte hur mycket ni sett, läst eller hört. Ifall det gick att skönja några tydliga linjer i den korniga webb-teve-bilden som livesändes från Skytteholms IP – så här på UFC-bloggen tänker vi bjuda på en ordentlig matchgenomgång: 

Vasalund kliver ut inför sin fanatiska publik och öppnar strålande. De rullar bollen snabbt efter plastgräset och nyttjar omgående sitt numerära överläge på innermittfältet på bästa sätt där ledig röd innermittfältare endera fick sätta fart mot backlinjen eller fördela bollar ut på kanterna i lugn och ro. Och väl på kanterna överbelastade de snabbt och kom runt en del gånger i inledningen. Samtidigt hade jag och Marko fullt upp med deras ständigt djupledslöpande anfallare Mohammed Rajab. Vi ställde dem offside någon gång – men de kom från alla håll och kanter och känslan var att till slut så skulle någon rinna igenom. 

Men när 1-0-struten väl kom , relativt välförtjänt måste erkännas, så kommer det inte som resultat av något fint Vasalundanfall – utan av… ja, om ordvalet ursäktas, rent piss. 

Joel går upp och vinner en nickduell, bollen går rakt upp och när Joel ska dit och vinna den högt studsande andrabollen så blir han bryskt bortknuffad. Solklar frispark då Vasalundsspelaren bara går på kropp och struntar i bollen. Men ingen signal och istället går ingen mindre än Erik Löfgren in i situationen – och, tja, då är det ju dömt att sluta illa. 

Deras kille, han som borde ha dragit på sig en frispark, har ramlat och ligger ner. Bollen studsar lite framför honom och jag ser chansen att ta bollen framåt i banan då det är helt tomt bakom den liggande Vasalundsspelaren. Så jag lättar bollen framåt med min trassliga förstatouch för att springa över den liggande spelarens fötter. Självklart får den liggande saten upp ett ben, får bollen på klacken och bollrackaren går rakt bakåt. En Vasalundspelare snappar upp bollen, slår den i djupet och sedan löper Emil Johansson ifrån Marko i det stora hål som min överambitiösa utflykt rivit upp. 

Johansson placerar dit bollen i Vlados bortre hörn och nog för att hemmamålet låg på lut första tjugo – men det skulle fan inte ha tillkommit så där. Jag ägnade några minuter efter målet åt att älta situationen, förbanna mitt beslut och om och om igen formulera frågan "varför tjongade jag inte bara iväg bollen?" i huvudet. 

Men liksom mejeribonden inte kan gråta över spilld mjölk så kan inte heller mittbacken låta en enda misslyckad manöver – oavsett dess ödesdigra konsekvenser – förstöra nittio minuters fotbollsmatch. Jag repade mod och tycker att jag stod för en ganska habil insats i övrigt. 

Nåväl. Efter det tunga baklängesmålet äter vi oss in i matchen. Innermittfältsduon Wennebro/Lundström kom snett in i matchen och förlorade duellerna första tjugo – men strax efter målet börjar framför allt Fredrik Wennebro, denne lille Scholes-kopia, ta för sig både med och utan boll. Han vinner dueller, kämpar tillbaka bollar och med bollen är han prickfri som spelfördelare. Våra anfall blir längre och längre, vi vågar rulla bollen lugnt efter backen, vila med bollen, leta lägen istället för att tvinga fram den avgörande bollen för tidigt. 

Och vi tar över matchen. Vinner man mitten vinner man allt som oftast matchen, det var bland det första jag lärde mig om fotboll som liten innermittfältsvirtous, och sista kvarten av första halvlek dominerar vi klart. 

Från att ha blivit ganska upprullade går vi över till att styra spelet. Kanske var det så att vi hade för stor respekt för laget som i förra omgången slog seriefavoriten Sirius med 2-0 på bortaplan. Kanske var det seghet efter flygresan eller den tre timmar långa väntetiden på Bromma Flygplats. Men när vi började rulla boll efter backen, när var och en vågade hålla i bollen och spela sig ur situationerna, så märkte vi ganska omgående att det inte var något övermänskligt lag vi mötte utan ett gäng som vi faktiskt kunde rulla oss igenom.

Det ska tilläggas att deras forward, Mohammed Rajab, tvingas utgå efter halvtimmens spel efter att han, halvt fri, blivit tacklad av Hampus. Jag tyckte det lät som att Hampe träffade bollen, åtminstone delvis, men efteråt erkände Wallgren att han inte rört bollen och att det därför skulle ha varit frispark på straffområdslinjen och kanske, kanske, kanske en frilägesutvisning. Ett brandgult kort, åtminstone. Nåja, det blir hörna av det hela – Rajab tvingas kliva av och in sätter de istället en spelare som istället för att, likt Rajab, löpa i djupled i vart och vartannat anfall mest bara står stationär framför mig och Marko. 

Jag tror att Rajabs uttåg var en nyckel till att vi kunde ta över matchen efter den tunga starten. 

Trots att vi tar över matchbilden så skapar vi knappt några målchanser i den första halveken. Men med knappa minuten kvar av första så hittar Lundström, dittills ganska anonym, fram med en högklassig passning i skottfart in på Simon Mårtenssons fötter vid straffområdslinjen. Simon är fri, tar emot bollen på ett och rullarr dit bollen lågt vid den vänstra stolpen. Med någon sorts konstig, halvtofflig vristträff. 

Placerade du dit den? 

– Nja, det var mer som att jag bara skjöt, sa Simon på flyget hem. 

Tre mål på tre matcher är hur som haver ett väldigt starkt facit – alldeles oavsett om man placerar eller turtofflar dit bollarna. 

Om jag nu har med mig en enda läsare ända hit så tar vi andra halvleken i någorlunda korthet: 

Vi börjar som vi avslutar den första – men ganska snart faller vi tillbaka och låter Vasalund totaldominera bollinnehavet. De rullar runt, mest i backlinjen – medan vi ligger lågt. De har nog ännu mer boll än de hade under matchens första tjugo minuter – men den här gången är vi mer samlade. Mer kompakta. I sjuttionde tar vi ut Simon, får in en säsongsdebuterande Henke Sennström som kliver ner tillsammans med Wennebro som balansspelare. Lundström flyttas upp ett snäpp och vi får än bättre grepp på deras tre mittfältare. De får inte komma med samma fart, det vräks inte på utan det rullas mest boll så sakteliga framför vårat samlade lag. Och då har också Vasalund svårt att komma till riktiga målchanser. 

Vlado är ute och avstyr nån djupledsboll, en gång hinner deras kille först med en tå och petskjuter bollen på honom – men mycket farligare än så blir det inte. Istället är det vi som skapar de vassaste målchanserna. Vi har en hörna där bollen dansar utmanande hambo-mazurka längsmed mållinjen, Ali har något skott från nära håll som täcks, Johan Larsson har något farligt inspel. 

Men 1-1 kändes som ett rättvist resultat. 

Men, tja, då har vi dom där spelarna som kliver fram och blir tungan på vågen i slutskedet. 

Jag talar självklart om Erik Löfgren, som snappade upp en boll framför eget straffområde och satte fart framåt för att vid mittlinjen med en smäcker yttersida nå Erik Lundström som i sin tur med hjälp av en peta-spring-och-filma-manöver ordnade en frispark åt Hampus Wallgren som i sin tur satte den i mål. 

Hampes frispark är hård och vobblig – men den går mitt på förre Kalmar- och Norrköpingmålvakten Sasa Sjanic som efter att ha styrt bollen i egen burgavel nog inte kan ha sovit konungamässigt avslappnat igårnatt. 

Tevepucksglädje. Att avgöra tuffa, täta matcher på övertid är nog de bästa av segrar. 

Jag träffade Kanon-Hampe, som han borde kallas efter gårdagens avgörande stänkare, på IKSU i eftermiddags. 

När Cristiano Ronaldo avgör en match på en sån där vobblig frispark så antar jag att han vid hemkomst lägger sig på en king-size-säng i sin svala åttarummare i centrala Madrid med någon långbent supermodell varpå de noppar varandras ögonbryn innan de somnar. 

När Hampus Wallgren avgör med en vobbelfrispark så landar han i Umeå vid halv elvasnåret – bara för att direkt åka ut och jobba ett nattskift på Norrmejerier. 

Vilken karaktär. Inte ens Muhatma Ghandi hade haft den mentala styrkan och självdiciplinen att dra på sig mejeriplastkepan efter en nittiominuters urladdning som avslutats med att man själv avgjort med en av matchens sista sparkar. 

Det här med karaktär överlag… jag vill tro att det är något som kännetecknar årets UFC. Två bortasegrar – två nittiominuters arbeten i blåställ där vi kört hjässloben ända in i kaklet.