Umeå FC – Karlstad BK 2-1 (1-1),

Som utlovat; nu sätter vi tänderna i den folkfest som var Umeå FC-Karlstads BK. 

 

En kort, koncis och precis analys – precis som vanligt.

 

Jag vet som bekant inte hur man håller det varken kort eller koncist. Ifjol, när jag åkte land och rike runt för att sitta på landets alla Superettabänkar, så hade jag alltid ett litet anteckningsblock i huvudet när jag följde matchen. 

 

Det är nämligen ingen jättenerv i att sitta som fjärdemittback – som jag ofta gjorde – utan man kan titta relativt nyanserat på fotbollsmatchen och notera alla lustiga anekdoter. 

 

Nu kan jag ju – på väldigt mycket gott jämfört med ont – inte göra det på samma sätt. 

 

Så jag slängde iväg frågan till fortfarande skadade målvakten Elfvendal ifall inte han kunde ge lite input där han satt och gassade på läktarplats. 

Du vet, det är så jävla svårt att skriva om matchen man själv spelar, förklarade jag. 

– Det är inte så lätt när man har solsting och blöder näsblod heller, säger han och utvecklar: 

– Jag rev sönder matchprogrammet och försökte stoppa det i näsan. 

 

Här på UFC-bloggen använder vi oss av bara de bästa medarbetarna, som ni märker. 

 

Jag får lita till mig själv.

 

Ifjol satte jag som förklarat ovan på bänken i GIF Sundsvall. Hela tiden. Längst in i båset, intill ett Findus-paket med fiskpinnar. 

 

I år är det roligare. Jag är en kugge i ett vinnande jävla lag. Förvisso en av de trassligaste kuggarna i hjulet, men likafullt. 

 

Vi är alltså obesegrade i åtta matcher. Fem, tre, noll i kolumnen. Och ändå finns ju den där känslan av att vi inte spelat som vi kan, som vi ska, under särskilt långa stunder i särskilt många matcher. 

 

Men vi har ändå mött fyra av de fem som jag ser som potentiella seriesegrare. Varav tre av dessa på bortaplan. Och ändå inte förlorat. 

 

Matchen mot Karlstad igår är ju definitivt en av våra bästa. Våra införrapporter om motståndet löd, typ, att de låg jävligt lågt och kompakt med i stort sett hela laget för att sedan när de väl vann bollen bara tjonga den långt och högt i djupet på en ganska ensam Viktor Olsson. 

 

Det lät… lite för enkelt för att ha tagit fem segrar av sju möjliga, tyckte jag. Och det stämde ju heller inte. Karlstad låg förvisso lågt – men man var mycket mer än långa bollar på nån ensam stackare i djupled. Och det tror inte bara berodde på att Viktor Olsson, sexmålsskytten, började på bänken efter sjukdom. 

 

Vi mötte ett bra lag som försökte straffa oss så fort vi tappade boll på mittplan – och då tycker jag också att vi skärpte oss och höll bollen bättre. Vi var, så som jag uppfattar det från min plats på planen (och jag har ju inte mycket annat att gå på då mina källor på läktaren var upptagen med att pula upp matchprogram i näsmynningen), spelförande i den första halvleken och skapade chanser genom några fina anfall och kombinationer. 

 

Det blir, fullt naturligt, så att vi faller tillbaka en aning i sista delen av andra halvlek – men i övrigt tycker jag att vi sköter spelet bra. Hyggligt bolltempo, skapligt värderat när vi ska gå fram och ett lugnare, mer behärskat bollrull än tidigare. 

 

I mina ögon, som sagt. Jag kände under en period i första halvlek att jag hade split-vision-synen hos en vindögd åkersork och spelade fast Joel Burström på högerkanten ett antal gånger. 

 

Men vi löste det allt som oftast. Som ett lag. Att Henke kom ner och kunde vända på bortre mittback. Att Lundström visade sig för utsläpp på Jonas. 

 

Sånt. 

 

Det var nog det jag i första hand tar med mig från matchen. Att vi lyckades hålla i bollen på ett annat sätt. Och, just det, det här har jag ju faktiskt tänkt att belysa; Jonte Jonssons inhopp. 

 

När Strossa klev av med sina feberkänningar redan i sextionde-nånting så klev Jonsson, som hade nå magmuskelproblem under nästan hela försäsongen, och levererade ett passningsspel med en lugn, enkelhet och precision som Xabi Alonso varit rätt nöjd med. Jag räknade i och för sig inte – men jag kan inte erinra mig någon felslagen boll från Jonssons fötter. 

 

… jag trodde att Jontes seriösa diet, där han drog ner på kolhydraterna och ökade proteinintaget och samtidigt rasade en handfull kilon, mest var till för att på stekigt manér strosa omkring på Betness i sommar – men igår visade Jonsson att han formligen bankar på dörren till en startplats. 

 

Bästa spelare igår? Min röst, här på hemsidan, gick till Joel Burström. Även om han på vissa ställen fick cred för en assist till 1-0-målet som skulle ha gått till Jonas Nilsson. Joel har varit extremt stabil genom hela säsongen så här långt – och igår skulle jag (som förvisso var på planen men åtminstone utan matchprogram i näsmynningen) säga att han hade mest boll av alla UFC:are. Och han skötte det alltid exemplariskt. 

 

 

Här har vi målen samt Vlados extremt viktiga benparad vid ställningen 1-1. 

 

Jag fick en (EN) fråga på gårdagens inlägg. 

 

"Vem hade markeringen på killen som ganska omarkerad nickade in 1-1 för Karlstad? Du och Markoo var inte så glada på varann direkt efter. Båda verkade skylla på den andre."

 

Svaret är väl att ingen hade den markeringen. Marko är ute och försöker avstyra inlägget, jag följer "min" gubbe (store targetspelaren med nummer fem på ryggen) på första stolpen och… tja, bollen går över mig och ingen tar upp markeringen på han som kommer bakifrån från en släpande position. 

 

Jag och Marko skrek lite på varandra efteråt. Inte över markeringsmissen – den där ska någon mittfältare plocka upp och Joel ska nog vara nån meter längre in som "andramittback" – utan över att jag tyckte att vi låg för lågt med backlinjen. 

 

Det här är ingenting för marginalåskådaren, men stanna bilden, om ni så vill förstås, vid 0.44 på matchvideon. När Karlstads högerback har bollen så har de en (1!) spelare i anfallsposition. Han står tjugo meter ovanför vår samlade backlinje. Jag ser att passningen ska komma till deras target, men kommer inte närmre än tio meter ifrån deras kille när han enkelt på ett tillslag spelar bollen tillbaka till en rättvänd mittfältare som i sin tur får lämna över till en tredje som har tid på sig att lägga ut den i djupet på kanten. 

 

Vår linje borde, när deras ytterback har bollen och de inte har ett enda hot mot oss i djupled, stå betydligt högre upp för att täta till och göra det trängre. 

 

Det var det jag påpekade för Marko och han… kände väl lite annorlunda just där och då. Men jag tyckte vi löste det bättre därefter. 

 

Frågan besvarad. Matchrapport avklarad. Läsare kvar ända hit? Förmodligen inga. 

 

Då är vi i hamn.