Umeå FC – Valsta Syrianska 1-0 (1-0),

Alla som är vana att tvinga sig igenom en längre roman till matchrapport här efter avslutad UFC-drabbning kan andas ut. 

 

Jag är så där trött som man kan anta att Pär Mårts, med sina på förhand redan påsiga ögon och trötta uppenbarelse, blev av att följa NHL-finalen härom natten. 

 

Jag vet inte varför riktigt… för… tja, jag personligen hade ju inte mycket att stå i mot Valsta Syrianska. 

 

Med Marko avstängd klev Jocke Kvist in intill min trassliga uppenbarelse i fyrabackslinjen. Och även om Valsta var mer än lovligt trubbiga offensivt så kan jag inte räkna till någon riktig målchans för de gulröda. 

 

Då tycker jag att man som fyrbackslinje får tillskriva sig godkänt. 

 

Vi har trots allt släppt in mål i fem raka matcher på slutet – så det kändes viktigt att hålla nollan igen. 

 

Även om det var mot ett till slut rejält decimerat Valsta. 

 

Vi blev ju nämligen två man mer på planen en bit in i andra halvlek. Den första utvisningen tycker jag är korrekt. Den korte ytterspringaren med det desto längre namnet, Okiremute Sunday Obohwo, är uppe och vevar med sig en boll med näven i en duell med Hampe. Dylika bluff- och båg-aktioner – hade domaren inte sett det hade han kunnat knyckt åt sig ett friläge – bör belönas med en varning. 

 

Men den andra… när Böni, efter att ha ryckt och dragit i Valstas mittback, får sig en förvisso rejäl knuff i ryggen… och domaren blåser frispark för Valsta – och rött kort till deras mittback… den är ju bara… tråkig. 

 

Domaren måste haft en liten tombola med sig i fickmynningen – för det verkade som att det lottades ut frisparkar. Nivån var väldigt svajig och i vissa stunder gick han in och småblåste vid varje situation för att under vissa perioder släppa i stort sett allting. 

 

Nåja. Valstas andra utvisning var ju tråkig – och tråkig var väl precis vad matchen blev, åtminstone för er på sidan? Jag läste nu att VK på nätet kallade tillställningen för en "medioker match". 

 

Men ska vi verkligen gå så långt? M-E-D-I-O-K-E-R? Elva mot elva tycker jag att vi, efter en halvtrasslig start där vi låg lite fel, åt oss in i matchen. Lundström och Henke började vinna mittfältskampen, Larsson hade sitt vanliga övertag på sin högerback, vi spelvände helt okej – och till slut kom också målet. 

 

… och där det blir mål, där finns just nu oftast Simon Mårtensson. 

 

Jag får anta att det muttrades betänkligt på läktarplats över att vi inte utnyttjade vårt tvåmannaövertag på ett bättre sätt de sista tjugo minuterna. Och ja, nog borde vi stängt matchen genom ett 2-0-mål – och hade vi gjort det är jag helt säker på att Valsta kastat in handduken och att vi kunnat öst in ytterligare baljor. 

 

Men. Men. Det är – hur konstigt det än låter – "svårt" att hålla uppe farten i spelet när man spelar mot ett väldigt decimerat lag. Du har aldrig någon press på dig, kan vända och vrida – och då stannar bollen till någon extra sekund vid varje spelare. 

 

Det blir så. 

 

Det hade väl varit trevligt att bjuda de tolvhundra betalande på propaganda men själv bidrog nog jag, som varit en defensiv och destruktiv mittbacksrese så pass länge att den flinke tonårskreatören i mig gått och självdött, till att söla ner tempot, säkra bakåt, prata om "balans", tvinga ner folk, skälla på folk som sköt eller slog omställningsbara inlägg. 

 

Sånt. Bara för att slippa få någon onödig en-mot-en-omställning emot oss. Bara för att slippa inkassera ett poängtapp som med tanke på elva-mot-nio-överläget skulle kvala in på listan över den västerbottniska fotbollshistoriens trassligaste. 

 

Nu sitter jag här, i ett grävlingsgryt som i helgen fått sig en upprustning av mina föräldrar så till den milda grad att även en societetsgrävling skulle kunna vilja bosätta sig här, och är nöjd. 

 

För vi vann matchen, och är det någon devis jag kan påstå mig leva efter så är det följande: 

 

Tre poäng är tre poäng är tre poäng är tre poäng. 

 

Och det tog vi ju. Igen. 

 

Bäst på plan? Erik Lundström. Inget snack. Det var från Lundströms fotläst som våra fartfyllda anfall startade. Hans bolldriv, hans krossbollar, hans arbetskapacitet – man kan med all rätt göra sig en aning lustig över det faktum att han vid 22 års ålder får be sin far montera på stödhjul på cykeln – men på fotbollsplanen har han i år varit fantastisk. 

 

Imorgon ska jag på fullaste allvar upp i ottan. Jag ska återse min gamle nemesis och svurne ärkefiende 06:30 för att försöka sätta mig till rätta på VK:s sportredaktion före klockan slagit 08.00. En procedur jag tänkte upprepa fram till och med torsdag. Och sedan stämplar man ut vid halv fem varje dag…

 

… som en riktig människa. En vuxen människa. En arbetare. En proletär. 

 

Med tanke på att jag redan överfakturerat både VK och Norran för halvtrassliga frilansjobb så lär det äntligen skramla till i poletthögen i slutet av juli. Man kan nämligen inte, förstår ni, inte enbart leva på tre poäng…

 

… bara nästan.