Prestigefylld FIFA-turnering,

Det var ingen träning ikväll.

 

Däremot tevespelskväll. 

 

 

En sextonmanna FIFA-turnering. Åtta tvåmannalag som gjorde upp i ett slutspel. 

 

Jag lottades ihop med Lundström. Ni vet hur han fått utstå en del pikar i den här bloggen. Det gick en gång så pass långt att jag efter något smått retsamt inlägg vaknade upp till ett sms som löd, och jag citerar; "Okej, vart är det du vill komma? Åka hem till Sundsvall igen kanske? Lägga ner bloggen och Umeå kanske?". 

 

Det här kunde bli droppen som skulle få bägaren att rinna över en gång för alla, kände jag. Jag är ingen jävel på att spela teve-spel (det är för tråkigt att sitta och nöta sig bra), men jag lever på min grundmurade FIFA-spelförståelse som tränats upp från senhösten -95 då man fick FIFA ’96 i sina ägor. Ni minns det när man kunde spela inomhus? På parkettgolv? Det när man, med sina knappt sexåriga fingrar, kunde passa bollen till Pascal Simpson och sedan trycka hejvilt på skjutknappen och hoppas att bollen studsade via någon brandgul vägg och in?

 

Jag är dock en jävel på att skälla ut folk som spelar tillsammans med mig när det inte går som det ska. När djupledsbollarna inte kommer. När det kladdas på dribblingsspaken i fel lägen. Och jag var lite orolig att jag skulle koka fullständigt och ta ut det på stackars "Strossa". 

 

Men nej. Trots att vi skandalöst nog åkte ut redan i kvartsfinalen med vårt lottade Chelsea, mot Jonas Nilssons och Jens Sjöström den yngres medriggade Inter-lag, så blev det ingen total kokning, inget totalt sammanbrott, ingen total och fullkomlig spricka mellan oss. 

 

Förvisso kostade "Strossas" trasslande med kontrollinställningarna oss ett första baklängesmål – men vi borde hämtat igen 2-0-underläget. Vi skapade nog chanser att vinna matchen under de sista fiktiva tjugo. 

 

Vi kunde enas om att det var den fiktive Drogens fel. Flertalet tre-mot-noll-lägen vid underläge 2-1 resulterade gång på gång i lösa hemåtspel i skopan på Julio Cesar. 

 

Han måste haft virtuell malaria. 

 

 

Mårtensson och Sennströms Milan såg jag länge som favoriter till titeln. Mycket beroende på att Mårtenssons målform, att alltid vara på rätt ställe, överförts till även det virtuella gräset. 

 

 

Men när det var dags för final stod det mellan våra banemän "Stigga" och Jens och ett destruktivt mittbackspar i jätteoutsiderduon Marko och Kvist. 

 

Och till sist var det de sistnämnda som till slut avgick med segern. 

 

Stora grattis till den prestigefyllda titeln. 

 

Men det är inte det vi i första hand tar med oss. 

 

Det var ett tag sedan ni såg Jens Sjöström den äldre på planen? Visst? Han har ju haft ett väldigt skadehelvete som man inte önskar ens Helena Bergström efter att ha regisserat filmen "Så olika". 

 

Ni där hemma kanske har undrat ifall han tröttnat? Att ett år med skador, ett år utan fotboll har fått lågan att slockna? Att han inte brinner längre?

 

Jo, då, gott folk. 

 

 

Han brinner.