UFC – IK Sirius 1-1 (1-1),

Jaha. 

 

Jag har i afton suttit och låtit en oxfilé dansa schottis jämsmed gomseglet på Scandics förnäma restaurang (ett restaurangbesök jag kan rekommendera alla gourmander med lite poletter brännandes i fickmynningen). Ett kalas som ni förstår inte bekostats av min grindöppnarlön. Nej, jag hade ju mina föräldrar och farföräldrar på plats. 

 

Och… ja, vad var det de fick se idag, gassandes i solen på Gammlias läktare? 

 

Jo. En jävla start. En förbannat jävla jobbig, tung och motig start med UFC-kepan på. 

 

Tog det… två minuter? Innan Ante Björkebaum, den listige räven, väljer att bryta in framför Joel Burström i en löpduell, trassla in fötterna i Joels – och… tja, han väljer ju inte att falla. Faller gör man när man trasslar in sig, när man bryter in i någons löpbana. 

 

Men frågan är om det ska vara straff? "Ja, domaren blåste ju", kanske någon sitter hemma och säger. Men. Jag skulle inte ta dagens rättsskipares beslut som någon sorts lag. 

 

 

Bollen är ju på väg ut från straffområdet… och… Ante springer ju ifrån bollen, sneddar inåt utan att ta bollen – som rullar i oförändrad riktning utåt. Det är ju otänkbart att Joel försöker sig på någon sorts fällningsaktion i det läget – bollen går ut ur straffområdet, farligheten är i stort avstyrd…

 

Han "fäller" honom inte. Han "blir motvilligt intrasslad". 

 

Nej. Jag hade inte blåst straff. 

 

Det var en jävla start. 0-1 innan säkert många av de över 2000 på läktarna hunnit sätta sig. Mot Sirius. Tunga, svårspelade, toppkonkurrenten Sirius. 

 

Med både solen och storpubliken på plats toppmötet till ära så kändes det som ett sånt jätteantiklimax. 

 

Och Sirius var bra i den första halvleken. Bra på det de gjorde – vilket var att svepa långt på Antes (seriens, vill jag påstå, bästa offensiva huvudspelare) skallbas eller på Sosseh (Håkan Juholt, vad är det för namn på en socialdemokratisk partiledare egentligen?) som försökte suga ner bollarna. 

 

Men jag tycker ändå vi åt oss in. Slutet av första började vi vinna andrabollarna, "Strossa" kom in mer och mer i spelet från sin släpande-forward-position, Henke och Jonte kom mer till sin rätt – och så fick… nej, fick är fel ord. Vi spelade oss fram till den där viktiga 1-1-kvitteringen innan pausvilan. 

 

… Sennströms lilla en-touch-vrickning?! Världsklass. 

 

Och sen i andra så är det ju onekligen vi som är närmast segern. Traktorn UFC maler igång. Spelet sitter väl inte särskilt klockrent, men "Strossa" gör som han vill, Henke löper för tre, Simon kommer in i spelet på ett helt annat sätt och bakåt vinner Marko allt. 

 

Vi är närmast segern. Efter den starten. Den jävla starten. I en seriefinal. 

 

Det är ändå starkt, på sitt sätt. 

 

… Sirius är jävligt tunga. Småfula. Jobbiga. Men deras grundspel? Kommer de verkligen kunna spela ut sämre lag? Det kändes väl som att de levde lite väl mycket på de längre bollarna… och… tja, förutom yttersideinlägget som Sosseh förpassar över så har de väl inte särskilt många klara lägen?

 

Inte de heller. 

 

Det är söndagnatt och jag ska upp i ottan imorgon bitti för att bli besjungen "med en enkel tulipan på bemärkelseda’n" då jag imorgon har levt i exakt tjugoett år. Jag trodde att det skulle dröja längre – men jag har nått den ålder då det inte är roligt att fylla år. Att det bara är jobbigt. Nu är jag liksom 21 år gammal och spelar fortfarande ett lika habilt och semitrassligt mittbacksspel som jag alltid gjort. Det är bara i boule och bridge man kan vara "ung och spännande" vid tjugoett års ålder. 

 

Vi har redan uttryckt "världsklass" en gång i det här inlägget. 

 

 

Nu är det dags igen. Foto: Jan Hofvenberg, mina damer och herrar. 

 

… jag noterade att "Strossa" ännu inte bytt profilbild på Facebook. Han står fortfarande och glåmar ut över någon hotellbalkong i en marinblå kepa på sin profilbild. Skandal.