”Det gör typ ont”,

Det var inte igår. 

 

Måndag, tisdag, onsdag och det mesta av torsdagen har gått – och inte ett enda blogginlägg har publicerats på en av stadens bästa UFC-bloggar. 

 

Under samma blogglösa tidsperiod har jag hunnit göra noll fotbollsträningar. 

 

Noll. 

 

Varför? Har han brutit benet? Fått en bristning i baksida lår? Hjärnskakning? Nåt annan maskulin mittbacksskada? 

 

Nej. 

 

 

Jag har ont i vänster stortå. Ont. I vänster. Stortå. 

 

Som hårdför mittbacksrese. 

 

Jag hatar den här sortens skador. Den typ av skador som inte alls är respekterade. Skadornas motsvarighet till mänsklighetens hovnarrar, gycklare och dansbandsmedlemmar. 

 

Nån liten, liten blödning vid den led som stortån fäster vid gör att jag inte kan lägga någon vikt över den regionen. Alls. Måndag, tisdag kunde jag näppeligen linka mig fram. Igår, onsdag, testade jag att jogga. Det gick okej. Om man joggade på hälen och utsidan av foten. Så fort man behövde öka takten, och därigenom springa över tån, så gick det inte. Alls. 

 

Ikväll försökte jag verkligen på uppvärmningen. Jag kände mig tvungen att vara med på torsdagsträningen för att kunna vara aktuell för spel till helgen. Vi har ju bara en lättare dag-före-match-träning på lördagen kvar innan våravslutningen mot HTFF på söndagen. 

 

Och jag menar… vila hela veckan för att sedan gå in i startelvan lagom till när helgen kommer… alltså… jag menar… jag är ju inte Simon Mårtensson, direkt. 

 

Men Stuart sa ganska snart åt mig att jag skulle vila foten, gå på IKSU istället och hoppas på att det gått bort tills på lördag. 

 

Det har alltså blivit tre raka dagar på IKSU. Tre dagar av Voltarensmörjande och Voltarenknaprande. 

 

Jag har alltid kommit tillbaka till Gammlia från IKSU så pass att jag kan se de sista tio minuterna av träningen. Och en sak kan vi slå fast: 

 

Fotboll ser aldrig så roligt ut som när man står på sidan skadad. Jag har tänkt att "det här var nog årets roligaste träning" tre kvällar i rad. Framför allt i tisdags var det en jävla fart och kamp på spelet. Det smälldes på i varenda närkamp, det revs och slets om varenda liten kvadratdecimeter på planen. 

 

Och där satt man på sidan och ryckte i en tå och grimaserade. 

 

Jag önskar att jag åtminstone haft en bra historia över hur jag fick skadan. Ni vet; att jag hade gjort en Canizares – försökt dämpa en parfymflaskas fall med foten. 

 

Eller att jag blivit allergisk mot nicklet i min tåring. 

 

Eller att jag blandat in mig i en grupporgie med ett gäng fotfetischer och att en mustaschprydd, läderomsvidad belgare sugit sönder min tåled. 

 

Det hade åtminstone gjort det hela till något att småskratta åt. 

 

Nu är det bara tragik och patetik. "Jag vet inte vad som hände, jag kände att det blev nånting nån gång under matchen i söndags", säger jag och fortsätter med att "men det gör jätteont i tån". 

 

Om jag hade åkt hem till Sundsvall till Sundsvall nu på torsdagskvällen hade ni kunnat kalla det en "Gatufesten-skada". 

 

Men nu är det ju så att jag sitter i mitt lilla grävlingsgryt i Umeå, knaprar i mig ett par tabletter och smörjer in min vänsterfot med nån vit smet samtidigt som jag ruckar på stortån i olika vinklar, sittandes på sofflocket, tittandes på någon trött amerikansk komedi. Ungefär så långt ifrån begreppet "folkfest" man kan komma.