Allmänt trassel som har väldigt lite med UFC att göra (Alternativ rubrik: Ett helt vanligt inlägg på UFC-bloggen),

Naprapat-Andreas hade ingen spruta med mittbackstestosteron. Istället tyckte han att jag skulle ta mitt arma lekamen och min rekordlåga smärttröskel till närmaste röntgenmaskin. 

 

För så här pass trassliga mittbacksresar innebär det att man cyklar upp för en eftermiddag på akuten.

 

Jag var, efter ett antal besök på akutavdelningen hemma i Sundsvall, beredd på en eftermiddag där man sätter sig i ett väntrum och åmar sig, andas högt (den gamla Erik Lundström-taktiken) och vänder sig i påhittade plågor för att försöka tränga sig före i den oändliga kön av rullstolsburna tanter med andetag som alla verkar vara det allra sista, gallskrikande romer, gråtande kolikbarn och spetälska vättar. 

 

Men icke. Det gick faktiskt – med mina tidigare akutvårdsbesök som måttstock – väldigt smidigt. Jag var ensam i väntrummet på sjukhusets akutavdelning. Fick ganska raskt min fot tittad på. Blev än raskare bortskyfflad med min uppenbart icke-akuta skada till Norrlandskliniken. Där gick det också undan. De testade blodtryck, sänka, allmän trasslighet innan jag fick en remiss för röntgen uppe på sjukhuset igen. 

 

Till slut, när klockan slagit en rågad femma, fick jag svar på plåtarna av röntgendamen. 

 -Ingen fraktur. 

Inget annat heller? Dom pratade om att det kunde va’ nån benpåbygg…

– Ingen fraktur. 

 

Det var tydligen det enda svar man kunde få. Nåja. 

 

Som tur är så fabulerar inte hela UFC-truppen diffusa tåskador för att slippa springa. Det genomfördes ett jojo-test på Gammlia och jag hann just dit för att se upplösningen. 

 

Till synes oberörd joggade slitvargen Henrik Sennström till segern. Generellt var snittresultatet en aning sämre än det från i våras. Månne för att vanligtvis överlägsne Kung Erik stod på sidan med en känning i halsmynningen. Även Simon Mårtensson, den unge mannen som gett "Ung man som står på sidan småskadad och ser på träning" ett ansikte, stod på sidan – semisjuk även han.  

 

Imorgon ska jag presentera de två provspelare som var på plats. Min ständigt sniffande journalistnäsa lyckades… inte riktigt få namnen på de idag. 

 

Jag å min sida fick min träningsdos på IKSU. Men jag kände mig en aning hungrig efter mitt femtimmars röntgenäventyr – så jag flyttade fram IKSU-besöket. Till klockan nio. 21.00. 

 

Kvällen till ära, när jag iförd UFC-mundering skulle cykla genom stadskärnan, hade Umeborna gått man ur huse och torget var så pass fullt som det bara kan vara när The Poodles spelar svensk medelåldersglamrock på en provisorisk scen. Det skulle kunna förklaras bort som ett "olyckligt sammanträffande" – men alla som läst grunderna i marknadsföring förstår direkt att jag tog till vara på den samlade folkmassan, den stora scenen, genom att försöka lansera "Erik Löfgren – UFC-stjärnan" på ett subtilt men tydligt sätt. 

 

Jag trodde att det skulle vara väldigt folktomt på gymmet vid niosnåret på en ljuv sommarkväll. När The Poodles spelade på torget och allt. 

 

Men icke. Kan ni tänka er vilka som väljer bort en uteservering i kvällssolen för att pumpa biceps och lyssna på RIX FM-musik? Det kan ni nog. Jag kan säga som så här: 

 

Det var alldeles för mycket tribaltatueringar per hudcapita. Alldeles för mycket muskler per linnecapita.