Nu går vi vidare,

Äh. Lite kort om det negativa bara: 

 

Vi gör en bedrövlig träningsmatch. Fullkomligt uselt. 

 

Mer om det positiva: 

 

Vi blev än mer utspelade av Division II-lag i våras i diverse träningsmatcher. Den ena träningsmatchen var sämre än den andra. Spelet hackade i halvlek efter halvlek. Hela försäsongen igenom. Trots att vi – till skillnad från igår – spelade med både herr Mårtensson och då okrönta kungar vid namn Erik.

 

Efter det trasslet gick vi in i seriespelet och vann premiären. Sedan vann vi ytterligare sju matcher. Kryssade fem. Gick obesegrade genom seriespelsvåren. 

 

UFC anno 2011 är väl, får vi nog konstatera med våren i åtanke och efter 1-1 mot Umedalen och 0-1 mot Mariehem, inga träningsmatchare. 

 

… och Jens Sjöström är tillbaka i matchspel. Även om han berättade för mig att han haft väldigt ont igår kväll efter matchen. Men på planen såg det bara bra ut. 

 

Vi lämnar det så. Konstaterar att vi fick oss en bra genomkörare inför höstsäsongens start på söndag. Och… var det någon i UFC-lägret som svävade på moln efter vårsäsongen så… borde de vara tillbaka på marken vid det här laget. 

 

Vill jag påminnas om hur dåligt jag och i stort sett alla andra UFC:are spelade så kan jag kika ner på min sargade högra näve som jag under visst vredesmod i den andra periodpausen vevade in i avbytarbåsets ena långsida. Ett rejält knytnävesslag som inte behövt ursäkta sig ens på en Härnösandskrog en sen lördagsnatt. 

 

Här på UFC-bloggen väljer vi istället attt fokusera på något roligare. 

 

Igår följde jag med mittbackskollegorna Jens Sjöström och Joakim Kvist på en runda minigolf borta vid Dragonskolan. 

 

 

Här syns Jens Sjöström, Umeå Bangolfklubb, putta med den sortens elegans som det bara tillstår en riktig bangolfsentusiast. 

 

 

Joakim Kvist, Vilhelminas Bangolfklubb och skapare av Facebook-grupperna "Alla vi som hatar när folk kallar Bangolf för Minigolf" och "Alla vi bangolfare", syns här puttandes med sin specialputter i helkomposit. 

 

Dessa två bangolfare gick en runda med någon som tydligen hette Erik. Denne Erik var en tragisk olycka till bangolfare vars nerver brann av fullständigt på tre till synes enkla banor och han förstörde dagen med resultat på 11, 8 respektive 6 på dessa tre. Denne Erik avslutade dock med fyra spikar på de fem sista hålen – men vad hjälpte det? Stackarn, som såg hemskt fattig och pittoresk ut i all sin trasslighet, förlorade stort – slutade på sextionånting slag och fick vackert pynta upp 150 kronor i klubbstugan för allas golfande. Men jag vill höja ett varningens finger för att denne Erik, som gick sin första runda på två år, kan bli farlig vid ett eventuellt returmöte i sommar – då han avslutade urstarkt. 

 

Kan dock inte påstå att jag man fick något vidare intryck av den där Erik. Verkade i total obalans. Oregerlig. Vevade med stickan. Hytte med den. Verkade tappa det fullständigt. 

 

Jag själv, som är en lugn och sansad individ med ett stabilt psyke som inte skulle kunna bli provocerad av någon som skrattar illa dolt i mjugg över ett fjärde helskevt slag, gillar inte den typen av beteenden. 

 

Jag? Jag följde med och bevakade minigolfbataljen från sidan. Fotade, antecknade, golfapplåderade. Ni vet. Allt för er, kära läsarskara.