HTFF – UFC 3-1 (2-0),

Jag får börja med att be om ursäkt för att det varit så tomt här på sistone.

 

Men jag skrev faktiskt inte bara ett, utan två inför match-inlägg i lördags. Båda försvann då hela webbläsaren laggade fast när jag försökte ladda upp en bild som avslutning.

 

Bilden var på ett gäng skruvdobbar som jag hade i min näve. Hela andemeningen med inlägget var nåt om "HTFF-pojkar mot UFC-män" och…

 

Nåväl. Det var nog, med en bitter facitstencil i näven, lika bra att det inte blev publicerat. Hela uppläget hade så här i tisdagskvällens sken fått ett löjes skimmer över sig.

 

Jag tycker inte att vi öppnar matchen så fasansfullt dåligt. Det är ingen pangstart – inte som i hemmamötet, absolut inte – men jag tycker att vi smäller på, är fokuserade och försöker trycka tillbaka dem. Det är inget skönspel, inget fint rull, mest långa, ofta halvtaffliga, bollar. Men jag tycker att vi är tunga. Som förväntat. Are har en nick över i bra läge efter fint inspel av Johan Larsson. Hampe skjuter volleyskjuter över på nån returboll.

 

Själv känns det bra. Bestämt. Beslutsamt. Första tjugo känner jag att jag vinner duellerna, styr, ställer, skriker, gormar, lyfter linjen, sänker, tjongar. Känner att det här kan nog bli en bra match.

 

UFC-bloggen är förvisso inte bloggen som vill peka ut specifika spelare som syndabockar, absolut inte. Men. Den här gången…

 

Om vi rent objektivt ska bedöma mittbacken Erik Löfgren så kan vi snabbt konstatera att han inte är särskilt snabb. Han vänder ungefär lika kvickt som en gammal räktrålare. Han har bröst och bringa som en fiberbefriad frukostflinga. Han har en uppspelsfot av trassligaste märke.

 

Men i sitt CV brukar Erik Löfgren kunna tillgodogöra sig en fin egenskap; sitt fotbollssinne. Sina beslut. Sitt tänkande som – genom att stå rätt, falla rätt, värdera – får alla hans trassliga, bristfälliga fysiska och tekniska attribut att trots allt kunna få sig att se ut som en inte helt vedervärdig Division I-mittback. Genom att inte göra fel. Inte ta felbeslut.

 

I tjugo minuter slog jag i rulla-boll-i-backlinje-fasen den kortaste passningen, den till mittbackskollega Kvist, istället för att trycka till den ända ut till högerback Burström. Jag vägde fördelen i att få till en snabbare vändning av spelet mot farligheten i att Söderstadions gräs var så pass långt och strävsamt att bollarna fastnade. Jag valde det kloka, korta alternativet varje gång i tjugo minuter.

 

Men sen. Sen, på grund av någon kortslutning i hjärnbalksområdet, valde jag i den tjugonde minuten det längre alternativet. Den försiktiga bredsidan mot Joel Burström stannade inte bara upp i det långa gräset – den lästes också på förhand av HTFF:s vänsterytter som stormade fram och lät sig väl smaka av det buffébord jag serverat.

 

0-1. Och där någonstans förlorade vi matchen.

 

Jag var i och för sig helt säker på att vi skulle vända när Jonas Nilsson rakade in reduceringen efter en stark öppning på andra. HTFF-spelarna med sina förlorarkomplex krympte innan de ens kickat igång avsparken (jag tror till och med att de oironiskt sköt direkt mot mål som ännu någon slags hopplöshetssignal, trots bibehållen ledning).

 

Jag var helt säker på att vi skulle vända. Helt säker. Adam kom in och hade lekstuga. Hans sextio minuter är nog de bästa jag sett av någon Division I-spelare i år. Han höll bollen till förbannelse. Sulade sig i åttor kring de små bajarna. Vann motläggen. Gick förbi folk närhelst han ville. Det var bara att spela in på hans fötter vid mittlinjen och du fick, med nästintill hundraprocentig garanti, ett anfall som slutade med något sorts inlägg eller avslut.

 

Men HTFF gör 3-1 på nån sorts efterdyning till någon hörna. Får upp tågan igen.

 

Och då vänder vi inte.

 

Jag gillar att vinna. Det är en fantastisk känsla. Man kan dra på smilbanden, man kan känna sig lite nöjd, man kan slå på "When We Were Winning" med Broder Daniel, man kan rida på lyckovågen efter en vunnen match hela den kommande veckan.

 

Men jag tror inte att jag gillar att vinna lika mycket som jag hatar att förlora. Jag antar att den ekvationen kommer att göra mig till en i grunden mycket olycklig människa för all framtid, men jag känner verkligen så. Om man skulle plocka fram en metaforisk vågskål och väga den stund där jag varit som allra lyckligast i mitt liv mot känslan efter en viktig fotbollsmatch som mitt lag förlorat och där jag haft mer än ett olyckligt finger med i spelet (säg fjolårets avslutningsmatch då jag nickade ner hela Jämtlandsfotbollen ner i avgrunden) så skulle jag säga att tomheten och känslan av alltings totala meningslöshet som infinner sig i det sistnämnda scenariot väger betydligt tyngre.

 

Summa summarum; jag vill inte dit igen.

 

Idag har jag gymmat musten ur varenda cell (jag var så fokuserad på att straffa mig själv att jag knappt orkade bry mig om tribaltatueringar och för tighta linnen), suttit vid ett vattendrag i timtal och solat och läst ut en godare bok, ätit en mango, ätit en ananas, tittat på Seinfeld.

 

Med andra ord har jag förmodligen följt det schema som gemene mentalsjukhus ger den arma stackare som lider av svår depression.

 

Det har funkat bra. Jag är tillbaka. Imorgon ska jag köra dubbla pass. På onsdag med. Torsdag likaså. Jag ska göra allt för att jag på söndag kväll inte ska behöva känna som jag gjorde igår kväll.