Kriget med mig själv,

Av den enkla anledningen att jag inte är någon travhäst så går ju livet som konstaterat vidare. 

 

Jag återsåg min gamle antagonist 07:10 imorse. Ett mycket stelt, nästan fientligt återseende som jag ännu inte hämtat mig ifrån. 

 

Det var ju nämligen så att UFC:s fotbollsakademi drog igång idag, strax innan niosnåret. Jag och mittbackskollega Mihajlovic ledde en tjejgrupp förra kring -98 genom den första av fyra dagar kryddade med tredubbla en-ån-halvtimmes-pass. 

 

Planeringen gick förvisso åt skogen direkt. Marko hade skissat på en övning… 

… men vi hittade inga tegelstenar. 

 

Men jag tyckte vi löste alternativplanen – passningsspel och mottagningar – riktigt skapligt. 

 

Det svenska läroverket ska ha cred för att Marko kunde göra sig helt och hållet förstådd på engelska bland svenska 12-13-åriga flickor. 

 

Han blandar in lite svenska också. Funkar fint det å. 

 

… förutom det lilla faktum att han ropade "kom igen, grabbar" i stort sett varje gång han vill samla flickgruppen. 

 

Jag? Jag rörde mig i periferin, smög omkring som en liten kuf och muttrade något ibland. 

 

Lite Tord Gripigt, sådär. 

 

Jag, Wennebro (som tränar en pojkgrupp på Gammlia) och Lundström passade på att köra lite träning med B-Å under en del av lunchpausen. 

 

När jag sedemera kom hem till mitt grävlingsgryt, efter akademidagens slut vid tresnåret, unnade jag mig en välförtjänt middagslur. Femtio minuter senare var det dags att med sömndruckna ögon och en kropp som Thåström skulle beskrivit som "en rivningskåk" omgående sätta sig på cykeln mot Gammlia för träning. 

 

Jag har, det här vill jag poängtera, den största respekt för de i laget som jobbar heltid – exempelvis som snickare – och skyndar sig till träningarna. Jag har märkt, efter min vecka (singular) på VK och min dag (singular) på akademin, att det är väldigt jobbigt. 

 

Och då tror jag – om jag får spekulera – att om man står och vevar med en hammare i åtta timmar så är det jobbigare än både att jobba på VK (sitta och surfa i en kontorsstol och diskutera gamla fotbollsspelare över en kopp java, reds anm.) och att vara fotbollsledare (stå och kufa sig med händerna i fickan). 

 

Nåväl. Det blev inte så mycket träning. Det blev snack. Mycket snack. 

 

Bra snack. Det bästa efter-match-snack jag tycker vi haft den här säsongen. Även om matchen kunde sammanfattas i en andemening ("vi hade vunnit matchen om någon annan än Erik Löfgren – exempelvis Janne Schaffer eller ett tamt lamadjur inlånat från Junsele IF – som mittback") så fanns det diverse saker som behövde stötas och blötas. Det blev en bra diskussion. 

 

Efter att det konstaterats att "vi måste våga mer" och "spela vårt eget spel" i fortsättningen – inte ge bort matcherna genom att börja med att tjonga planlöst – så gick vi ut och spelade match. Elva mot elva. Startelvan-mot-Sirius mot resten. 

 

Det blev en bra match. Rajko fick efter halva matchen byta plats med Wennebro i startelva-laget och han imponerade för första gången ordentligt. Nån tjusig tunnel, nå smäckra dribblingar, den läckerhet man alltid trott funnits där inneboende i bosniern. Men så i slutet av träningen fick han en tackling och vrickade till foten och fick utgå. 

 

Vi förlorade matchen med 1-0. Spelade bra fram till straffområdet men sen ebbade det ut i halvtaffliga försök. Istället avgjorde Johan Wilhelmsson med vad Nationalencyklopedin skulle kalla ett "toffelskott" som snöpligt rullade genom såväl mina som Markos ben innan det retsamt, med knapp styrfart, smet in vid stolpen. 

 

Jag tog sedan ett knappt tiotal löpningar med Lundström – i hopp om att hitta någon sorts form och slippa finna mig själv filéad av Håkan Bäckström och upplagd till försäljning i charkuteridelen i en kannibaldeli. 

 

Nåja. Nu måste jag runda av det här blogginlägget. Jag måste sova. Jag ska upp i ottan även imorgon och det är i sanning ingen lätt uppgift att tvingas till tre olika jobbskift för att klara brödfrödan. 

 

Ja. Tre. Akademin, UFC-fotbollsspelandet och – bloggen. Kom inte och säg att det här inte är ett tidskrävande jobb. 

 

Jag låter, en aning trött efter att ha påbörjat det här inlägget redan vid strax efter sjusnåret, min kära kollega förklara: 

 

 

Hackaren raderade också Linda Thelenius (f.d. Rosing) senaste blogginlägg.

– Jag har ju ADHD så för mig tar det längre tid att skriva blogginlägg. Jag lade fyra timmar på ett inlägg som nu är helt borta, säger hon.