UFC – IK Frej 1-3 (0-0),

Ni får ursäkta mig för att inlägget dröjde lite. Jag har ju, som Lotto-Åkes gamla chef skulle ha sagt, haft "hela kvällen på mig". 

 

Men jag har tittat på fotboll. Försökt studera hur lag på marginellt högre nivå (Real Madrid-Barcelona) gör för att våga spela i alla lägen. Hur de rullar igång sina passningsspel från målvakt, via backlinjen och upp till mittfältet – för att sedan låta kreativiteten flöda. 

 

För faktum är ju det att vi inte vågade tillräckligt idag. Speciellt inte under den första halvleken. Det blir enkom långa utsparkar, inget ordnat spel – och det är uteslutande bottenlaget IK Frej som står för de långa, bollrullande anfallen. 

 

Jag såg Malmö FF:s juniorer ställas mot AC Milan ikväll. Förvisso i en träningsmatch. Men bara namnet AC Milan borde få en tunn 18-årig pojkspoling som Simon Kroon – med sitt Emil i Lönneberga-utseende och sin enda allsvenska start –  att darra. Att möta spelare som Cassano, Ambrosini och van Bommel borde få honom att vilja gömma sig i första bästa snickeboa. 

 

Men han och massa andra okända ynglingar gick ut och spelade fotboll, rullade boll, utmanade och trippade frejdigt runt de tunga rödsvarta världspjäserna. 

 

De vågade. Det gjorde inte vi. Och då var det ändå inga van Bommlar och Ambrosinar på andra planhalvan. Där stod IK Frej. Ett bottengäng i Division I. 

 

Jag säger inte att vi ska ha respekt för IK Frej – men vi, som serieledare, måste ha självförtroende nog att våga få igång vårt passningsspel. Om inte mot ett bottenlag på hemmaplan – så när? 

 

"Våga få igång", jo, det är det det handlar om. Det är inte det att vi inte kan. När Marko är utvisad, och vi ligger under med 1-0 och spelar med en nu-har-vi-inget-att-förlora-mentalitet så vågar vi få igång ett snabbt, fint passningsspel med trianglar runt Wennebro, Sennström och Lundström och får folk rättvända mot deras backlinje. 

 

Men trots att vi inte gör någon bra första halvlek så skapar vi ju något läge. Lundström blir ju, av någon anledning, helt friställd när Marko rensar från halva plan. Och vi har ju haft det där flytet, hittills. Att vi ofta har fått mål i rätt lägen. Även när spelet trasslat. 

 

Det där hade varit ett väldigt rätt läge – att få ta med oss 1-0 in i paus. 

 

Men… nej. Det där flytet har vi inte just nu. 

 

Vi skapar ju några kvitteringschanser vid 0-1. Strossas skott går i stolpen, bland annat. Och Seifs friläge vid 1-2, när målvakten får upp en näve och styr bollen retsamt precis utanför stolpen. 

 

Själv? 

Foto: Jan Hofverberg (UFC-bloggen har upprepade gånger skrivit Hofvenberg och ber om ursäkt för det). Vi slänger in en modifierad låttext; 

Nedre botten, beautyshopen,

funderar på att gå dit,

varje gång jag hatar mitt liv,

varje gång jag ser en matchbild,

"hej, snälla, kan ni ändra exakt allting?"

 

Tre insläppta mål, mängder av förlorade dueller, taffligt sen in i många situationer, trassliga uppspel, inga initiativ med boll. Betyget kan inte bli annat än underkänt. 

 

Jag och Marko, hela backlinjen, har ju en viktig roll – kanske den viktigaste – i att få igång bollrullandet. Att Vlado vågar sätta ut bollen på någon av oss som i sin tur kan spela efter marken upp på mittfältet – för att undvika den långa utsparken. Vi lyckades dock inte en enda gång i första halvlek erbjuda det korta alternativet. 

 

Det riktigt trassliga är att jag kände mig mindre genomusel idag än mot både HTFF och Sirius. För er som såg dagens match borde det säga det mesta om min formkurva på sistone. Jag har fortfarande ont i tån – trots intensivt Voltarenknaprande – något som går ut över hela mitt rörelseschema. Och besitter man vanligtvis snabbheten hos ett mätt, däst bältdjur och vändningsförmågan av ett regalskepp så har man inte råd att tappa en enda procent i några fysiska attribut. Jag var fortfarande en skugga av den mittback jag vill vara idag – jag är väldigt besviken med min insats, ska ni veta – men det går med marginella, stapplande steg sett till dagens match… inte ännu mer bakåt i alla fall. 

 

Till sist; det här är bara en liten bisak. Ingenting jag under några omständigheter skulle skylla bort en förlust på. Men… man skulle ha blivit domare. 

 

Jag stannade för en sekund till utanför domarnas omklädningsrum när jag var på väg tillbaka från duschen. Tänkte för en stund knacka på och fråga hur de själva kände att de skötte dagens drabbning, men kom på bättre tankar. Musik sprutade ut ur en högtalare i domarrummet och genom sorlet av peppmusik kunde man från långt håll höra idel glada tillrop och skratt eka i Gammliakatakomberna. 

 

Man kan tydligen, hur det än går i matchen, alltid vara nöjd och glad efter en match om man är domare. Ingen självrannsakan, bara vara glad och fakturera. Livin’ the dream.