UFC – IFK Luleå 3-0 (2-0),

Hej, hej, hemskt mycket hej. 

 

När den här bloggen är någorlunda bra så är det när den drivs av bränslen som stavas bitterhet, beska och självömkan. 

 

Jag satt och försökte få mig till att skriva matchrapporten igår kväll när jag låg i min steglöst ställbara säng (ja, precis en sån som bara återfinns på Långvården), läppjade på en cola, såg mitt Bristol Rovers gick fram som en ångvält i League 1 samtidigt som idel världsmusik strömmade ut i hörlurarna. Detta efter att vi gjort en av årets bästa matcher och enkelt avfärdat IFK Luleå i nåt slags semiderby. 

 

Jag hade, med andra ord, inget bloggbränsle. Jag var alldeles för tillfreds med tillvaron. 

 

Ber om ursäkt för det. 

 

Men gårdagsnatten avrundades med att min laptop med en liten smäll bara släcktes ner, helt oförhappandes, vilket lämnade Bristol Rovers långa segertåg osparat. Och imorse blev jag väckt alldeles för tidigt av min inneboende Sundsvallsvän som skulle upp till skolan. Två faktorer som tur var fyllde på min bitterhetskvot så pass att jag nu känner mig manad att skriva några rader. 

 

(Jag antar att en del av er ställer er frågan "kan man verkligen ha en inneboende i ett grävlingsgryt?". Svaret är egentligen nej)

 

För att göra samma korta sammanfattning som jag gjorde till såväl hemsida och tidning igår efter matchen; 

 

Det känns som att vi är tillbaka på rätt spår. 

 

 

Tar vi och tittar på höjdpunkterna så ser vi inte bara vid 1.17 det mål som fått fotbollsvärlden att häpna*…

 

Vi ser också att vi är bra överlägsna. Att vi har ett gäng fina anfall. Och att vi knappt släpper till någonting bakåt. 

 

*= Jag hänvisar till en diskussion som uppstått på Twitter med hashtagen #greatestgoalever där det jämförs med Zlatans 2004-klack mot Italien. "Hur kan man ha sinnesnärvaron att slänga fram en tå i det läget?", skriver någon. "Det är bara riktigt stora målskyttar som ens vågar tänka tanken", svarar en annan. 

 

Den som sköter inspelningen ska ha en drös med cred – slå upp kvalitén på 720p och du tror att du tittar på en toppmatch från någon av de stora ligorna (åtminstone i sekvensen vid 1.17) – men Luleås enda (väl?) riktiga farlighet saknas på rullen; den när store, tunge ex-älgen Fredrik Nilsson får en touch på en boll som går i djupled, när jag och resten av backlinjen tagit för dåligt djup, där Vlado är ute och försöker avstyra en lobb, där bollen går under Vlado och där jag till slut lyckas kompensera min trassliga position i förstaläget genom att fläka undan bollen i sista stund. 

 

Annars kändes det lugnt. Väldigt lugnt. Väldigt långt från de åtta insläppta på höstens tre första matcher. 

 

Nu är Valsta och Luleå inte två av seriens allra skarpaste lag; men likafullt. Tryggheten har återfunnit sig – kanske till viss del på grund av att det trygga Bullmarkslokomotivet Joel Burström åter igen tuffar omkring på sin högerbacksplats. 

 

Och framåt tycker jag att den första halvleken är fullt godkänd. Inte glimrande, men vi håller efter backen och har, som det känns, ett större tålamod med bollen. Får till fler spelvändningar. Och, något vi kanske inte gjorde i höststarten; vi sätter dit några chanser. 

 

Mycket beroende på att det igår var rätt spelare som kom i läge. Jag tänker främst på 2-0-målet. 

 

Den andra halvleken, när vi leder med 2-0 och det borde vara Luleå som jagar på för en reducering, känns det som att vi trillar runt bollen ännu bättre. Långa, lååånga anfall där Rajko (som var bra, mycket bra) och Henke (som var klok, mycket klok) fick göra lite som de ville centralt. 

 

Och Lundström, som gjorde 1-0-målet (det som hamnade lite i skymundan av det smäckra 2-0-målet), kan någon kanske hävda fortfarande inte kommer med i spelet tillräckligt. Men… sedan han tog steget upp på topp har han nog inte varit mer delaktig än han var igår. Kronan satt åter på hjässloben när Kung Erik gång på gång störtade fram, rättvänd med boll. 

 

Coffee Slush-Danny på topp hade en väldigt trevlig dag på jobbet. Han var inte bara starkare än IFK Luleås mittbackar (det är han alltid) – han var dessutom mycket snabbare i djupet när bollarna lyftes in bakom. 

 

Ali fortsätter att övertyga stort på sin vänsterbacksplats. Han har en riktigt smäcker högerfot som borde gett honom dubbla assist igår. Seif var fantastisk framför honom. 

 

Något mer?

 

Ja, vi har förstås talat alldeles för lite om 2-0-målet. 

 

 

Målet görs alltså av Erik Löfgren – även om det på bilden ser ut som att det är den uppgrävda, drygt 700 år gamla Bockstensmannen som omfamnas – på det smäckraste av sätt. Själva tillvägagångssättet diskuteras på en mängd olika forum världen över – vi har redan bifogat några Twitter-utläggningar – så vi lämnar det därhän för stunden. Den här bloggen är inte en som gärna sprider superlativ över sig själv och sina tåpetarkonster. 

 

Men vi kan konstatera följande: 

 

Ifjol gjorde jag två mål under min höst i Östersunds FK. Eller tre – men det sista var i egen kasse och skickade ner hela Jämtlandsfotbollen ner i avgrunden och bör inte tas upp och smolka bägaren en så här pass solig dag. 

 

Jag gjorde två mål. Ett hemma mot Västerås, en distinkt tå från nära håll på en hörna, och ett segermål i sista minuten borta mot Gröndal. Ett mål där jag med en liggande bakåtspark (att kalla det för en cykelspark vore att för alltid smutsa ner begreppet) förlängde en lösare nick från Christoffer Fryklund in i nättaket. 

 

När jag såg bollen gå in så löpte jag efter mina jublande lagkamrater. Hoppade upp på nån sorts hög som bildades. 

 

Jag visade inte att det minsann var jag som hade varit sist på bollen. Att det var jag som hade avgjort. 

 

Så här löd ingressen i matchtexten efteråt: 

 

Det var ett otroligt mål. Christoffer Fryklund skulle nicka bollen. Då kom Erik Löfgren och sparkade Fryklund i huvudet och bollen fick därigenom lite extra fart och gick via Fryklunds huvud i en båge in i mål. 
– Jag fick riktigt ont i huvudet av sparken, men det gör inget när det blev mål, säger Fryklund till Radio Jämtland.

 

Istället för bejublad matchhjälte; farligt klumpig sabotör. 

 

Igår sprang jag målskyttsmässigt, med händerna utåt i en "följ-efter-mig-jag-var-sist-på-bollen-båge" värdig Pippo Inzhagi, samtidigt som jag inne i huvudet skrek "TA EN FACEBOOK-PROFILBILD NU, JAN HOFVERBERG!". 

 

Det blev bara en Bockstensmannen-bild som om den når delegaterna på FIFA lär placera mig på en överst på en lista över "spelare misstänkta för åldersfuskande", alldeles ovanför namn som Obafemi Martins och Freddy Adu. 

 

Men det blev ett första mål. Gott så.